SAOL
publicerad: 2015
flygare
flyg·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. flygarna flyga
| Singular | |
|---|---|
| en flygare | obestämd form |
| en flygares | obestämd form genitiv |
| flygaren | bestämd form |
| flygarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| flygare | obestämd form |
| flygares | obestämd form genitiv |
| flygarna | bestämd form |
| flygarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1925
FLYGARE fly3gare2, i bet. 1 (utom 1 b) m. l. r., i bet. 1 b, 2 a m.||(ig.), i bet. 2 b r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
vbalsbst. till FLYGA.
1) till FLYGA 1: varelse, i sht djur, som har flygförmåga; i sht i förb. med adj. som karakteriserar flygförmågan. (Tigerbaggarna äro) De snällaste flygare och springare af Baggar. Retzius Djurr. 84 (1772). Labben är den skickligaste flygaren bland alla skärgårdens fåglar. Kolthoff DjurLif 186 (1899). — särsk.
a) person som flyger med hjälp av luftfartyg, i sht flygplan, flyg(maskins)förare, aviatiker; luftseglare. Then Engelske Flygarens Rese-Beskrifning. Pletz (1762; boktitel). Gadolin PVetA 1786, s. 6 (om ballongförare). Utbildning af flygare. PT 1910, nr 186 A, s. 2.
b) om flygmaskin, ”flygande” leksaker o. d.; i sht i ssgr. Franzén Skald. 1: 40 (1824; om pappersdrake). — jfr DRAK-, GLID-, PROPELLER-, SKRUV-, VING-FLYGARE m. fl.