SAOL
publicerad: 2015
folklorist
folk|lor·ist
[‑is´t]
substantiv
~en ~er folklore
| Singular | |
|---|---|
| en folklorist | obestämd form |
| en folklorists | obestämd form genitiv |
| folkloristen | bestämd form |
| folkloristens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| folklorister | obestämd form |
| folkloristers | obestämd form genitiv |
| folkloristerna | bestämd form |
| folkloristernas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1925
FOLKLOR fol3k~lå2r, ngn gg 4~1, äv. med engelskt uttal, r.; best. -en, äv. -n.
Ordformer
(oftast skrivet -lore)
Etymologi
[av eng. folklore, av folk (se FOLK) o. lore (se LORE); benämningen föreslagen år 1846 av den eng. fornforskaren J. Thoms]
(företrädesvis i fackspr.) folkminnen (se FOLK-MINNE 2); folkminnesforskning. JALundell i Landsm. 1: 476 (1881; om eng. förh.). NordT 1888, s. 555. Docent i folklore vid Alexanderuniversitetet (i Hfors). Landsm. 6: clxxxiv (1888). ”Folklore” — så kalla vi med ett gemensamt namn alla yttringar av folkets tro ock diktning. Därs. XI. 1: 6 (1895).
Avledn. (i sht i fackspr.): FOLKLORIST, m.||ig. folkminnesforskare. Landsm. 6: XCIX (1885). —
FOLKLORISTIK, r. folkminnesforskning. Landsm. 6: cxc (1888). —