SAOL
publicerad: 2015
gaffelklo
gaffel|klo
substantiv
~n ~r gaffel klo
| Singular | |
|---|---|
| en gaffelklo | obestämd form |
| en gaffelklos | obestämd form genitiv |
| gaffelklon | bestämd form |
| gaffelklons | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| gaffelklor | obestämd form |
| gaffelklors | obestämd form genitiv |
| gaffelklorna | bestämd form |
| gaffelklornas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
klo
klon klor
klor·na
substantiv
1
ofta plur.
spetsig hornbildning på yttersta tå- och fingerleden hos många djur särsk. anv. som fångstredskap och vapen; vanligen en av flera i en grupp
vassa klor; dra in klorna; spärra ut klorna; rivmärken efter klor; gjusen hade en fisk i klorna; lejonet slog klorna i bytet; hon klippte klorna på hunden
○
äv. om föremål, redskap eller dylikt som liknar en klo (ibland spec. om nagel)
långa, rödmålade klor
○
äv. bildligt
han har råkat i klorna på en galning; hon har slagit klorna i en miljardär
dra in klorna
visa sig fredlig(are)för att kunna lösa den segdragna konflikten måste båda parter dra in klorna
med näbbar och klor
se
näbb
visa klorna
visa hur duktig eller farlig man kan varaefter massiv kritik visade partiledaren klorna i en skarp debattartikel
2
den ända av en gaffel som griper om masten
JFR
gaffel 2
klofall; klohorn; gaffelklo
belagt sedan senare hälften av 1400-talet
Latinskt-svenskt glossarium
SAOB
publicerad: 1928
GAFFEL gaf4el, äv., i sht i mellersta Sv., gaf3el2 (gáff'l Dalin, akut l. grav Östergren (1924)), sbst.1, r. l. m.; best. -n ((†) -elen AntecknSaml. 11 (1677), Chapman Skeppsb. 115 (1775); -f(f)len Hambræus Erasmus B 8 b (1620), Widegren (1788)); pl. gafflar gaf3lar2 (gàfflarr Dalin), stundom, i sht i Skåne, 40 ((†) gaffelar 2Krön. 4: 16 (Bib. 1541); gaffeller OxBr. 11: 768 (1640)).
Ordformer
(gaffel(l) 1538 osv. gafvel 1664)
Etymologi
[av mnt. gaffel(e), motsv. holl. gaffel, fht. gabala, t. gabel, feng. ȝeafl; möjl. lån från kelt. (jfr ir. gabul, tvåkluven gren, gaffel) o. besläktat med GAPA (jfr Hellquist)]
1) redskap bestående av ett skaft vars ena ända utlöper i l. är fäste för två (i vissa fall tre l. flera) grenar l. uddar (tänder, klor, horn) o. avsett att stickas i ngt o. därigm taga l. fasthålla detta. VarR 25 (1538). (Eng.) An Eel-spear, (sv.) treuddig gaffel. Serenius Q 3 a (1734). Högberg Vred. 1: 156 (1906; om eldgaffel). Fatab. 1910, s. 80 (om redskap för fiskfångst). (†) När Amor täcks wincka med Öga, / Måst han (dvs. Neptun) sänckia sin Arm med sin tre-tandige Gaffel. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). — jfr ELD-, FISK-, JÄRN-, TRÄ-GAFFEL. — särsk.
a) om vissa större landtbruksredskap; jfr GREP, TJUGA; numera bl. ss. senare led i ssgr o. elliptiskt för dylika ssgr. 1Sam. 13: 21 (Bib. 1541). Kalm Resa 2: 38 (1756). Gaffeln eller den tvåuddiga högaffeln benämnes äfven fork i några landskap. Möller Jordbr. 142 (1881). Heidenstam Alienus 3: 93 (1892). — jfr HÖ-, KÄRV-, STRÖ-, SÄDES-, TORV-GAFFEL.
b) om vid sönderdelning av matvaror l. vid måltid användt redskap; särsk. om mindre, i Sv. först i relativt sen tid allmännare brukat redskap, användt av den spisande att fasthålla födan, då den sönderdelas på tallriken, o. sedan föra densamma till munnen. Äta med gaffel. Taga ngt på gaffeln. 1Sam. 2: 13 (Bib. 1541). Soppor .. warde medh skedhar tagne, then andre maaten medh knijff eller gaffel. Schroderus Comenius 558 (1639). I konung Gustaf Adolfs silfverkammare funnos endast 13 gafflar. ECTegnér (c. 1900) hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 274. De äldsta gafflarna voro tvåuddiga med rakt skaft, oftast afslutadt med en kula; men med tiden fick gaffeln sitt nuvarande utseende, .. nedtill delad först i tre och sedermera i fyra klor. 2NF (1908). Först på 1000-talet infördes gaffeln i Europa, först på 1600-talet blef dess bruk allmänt bland de bildade och först på 1800-talet vanligt bland allmogen. Därs. 19: 203 (1913). Gaffeln kom först omkring 1600 i bruk utom Italien och begagnades till en början blott af förskäraren, ej af den enskilde bordsgästen. Schück FUpsala 132 (1917). Innehållet (i etuiet) är en kniv och en tvåkload gaffel. Fredr1Tid 52 (1924; om föremål från 1735). jfr ASSIETT-, BORDS-, BYTES-, DESSERT-, FISK-, FRUKOST-, FRUKT-, KÖKS-, KÖTT-, MAT-, NYSILVER-, SILVER-, SMÖR-GÅS-, ÄT-GAFFEL. — särsk. (vard.) bildl., i uttr. ha ngt på gaffeln, vara viss om ngt, säkert kunna räkna på ngt, ha l. få det på gaffeln, ha l. få det väl ställt för sig, ha l. få det som man vill ha det. Nu har han rigtigt fått det på gaffeln! Björkman (1889). När man har ett litet millionarf halft på gaffeln, kan man väl taga sig litet trefnad i förskott. Heidenstam Alienus 1: 103 (1892). Tengström Kipling 23 (1899).
2) i utvidgad anv., om föremål med två grenar l. armar, som mer l. mindre erinrar om en gaffel (i bet. 1); äv. om själva klykan som bildas av de båda grenarna. Triewald EldMachin 14 (1734). På vågbalkens midt står en tunga .. vertikalt upp; denna kan ledigt röra sig emellan en gaffel, som uppehåller pannorna för vågbalken och kan fritt upphängas vid öfre ändan. JernkA 1829, Bih. s. 228. — särsk.
a) om upptill tvådelat föremål användt ss. stöd under ngt. (Sv.) Gaffel .. att stödja träd eller annat emot: (lat.) retinaculum. Lindfors (1815). Ekman NorrlJakt 230 (1910). jfr ÅR-GAFFEL. — särsk. (förr) mil. med klyka försett stöd, avsett att vid eldgivning uppbära tyngre handeldvapen (musköt o. d.), forkett. OrdnSiötull. 1667, s. A 4 b. Mousqueten på Gaffelen. AntecknSaml. 11 (1677; i kommando). Heidenstam Svensk. 2: 82 (1910). jfr GEVÄRS-, MUSKÖT-GAFFEL.
b) [efter holl. gaffel] sjöt. rundhult som med sin tjockare gaffellikt utskurna ända griper om akterkanten av en mast o. vid vilket övre delen av ett trapetsformigt segel fästes. Rålamb 10: 7 (1691). BonnierKL (1924). — jfr AP-, FOCK-, MESAN-, STOR-GAFFEL.
d) (i sht i fackspr.) om par av skaklar mellan vilka vid körning hästen (resp. mellanhästen, då tre hästar användas) spännes; såväl i fråga om lösa o. var för sig avtagbara som i fråga om baktill med varandra förenade skaklar. Hästen går i gaffeln, hästen går mellan skaklarna. Stiernstolpe Arndt 1: 8 (1807). Häst, som drar i gaffel. Dalin 1: 589 (1852). 2NF 25: 862 (1917). — jfr HEL-, LÖS-GAFFEL.
f) å velociped, om gaffellikt grenad del av ramen vilken omsluter ngt av hjulen o. stöder mot hjulets lager. Östberg Vel. 29 (1894). Östergren (1924). — jfr FRAM-, VELOCIPED-GAFFEL.
g) jäg. horn i andra hornstadiet hos hjortdjur (i vilket normalt förekomma två spetsar på varje hornstång). Två tjurar .. / en med gaffel och en med grenig, sextaggig krona. Klinckowström Örnsjötj. 45 (1906). — oeg., om djur med dylikt horn; jfr GAFFEL-BOCK 1, -HJORT, -TJUR. Spetsbockar och gafflar feja vanligen på unga, c:a 10-åriga barrträdstammar. BiblJäg. 4: 82 (1897).
h) spelt. bildl., i schack: en bondes samtidiga hot mot två fientliga huvudpjäser; jfr GAFFEL-STÄLLNING. Wilson Spelb. 23 (1888). Wigforss Schack 103 (1923).
i) mil. bildl., vid avståndsinskjutning med kanoner, om skillnaden i avstånd mellan de krevader som innesluta målet. Om man under användande af uppsättning för ett visst afstånd fått ett minusskott och om man med uppsättning för ett t. ex. 200 .. m. större afstånd fått ett plusskott så säges målet vara inneslutet uti en gaffel af 200 .. m. Billmanson Vap. 254 (1882). De mål, på vilka tyskarna nu sköto, lågo inom gaffeln 3,500—3,900 m. Hedin KrRyssl. 391 (1915).
(2) -ANTILOP. zool. benämning på den i Nordamerika förekommande, antiloperna närstående, till gaffelhornsdjuren hörande idisslaren Antilocapra americana Ow.; jfr -BOCK 2. NF (1882). (Stuxberg o.) Floderus 3: 259 (1903). —
(2 b) -APA, r. l. f. sjöt. gaffelsegel på stormasten å tremastat fartyg. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
(2) -BEN. särsk.
a) zool. hos fåglar: gm sammanväxning av nyckelbenen bildat, v-formigt ben. Thorell Zool. 2: 151 (1861). 2NF 9: 180 (1908).
b) (i fackspr.) om var särskild av grenarna i ett gaffelformigt föremål. JernkA 1862, 1: 320. Östberg Vel. 94 (1894); jfr GAFFEL, sbst.1 2 f. —
(1 b) -BIT.
1) bit lagom att upphämtas med gaffeln (o. förtäras utan att sönderskäras). (Vi svenskar) äro små, / man äter upp oss som en gaffelbit. Sturzen-Becker 6: 189 (1868). Finaste Delikatess- samt Benfri Matjes-Sill i gaffelbitar. AB 1890, nr 23, s. 4.
-BOCK.
(2) -DELAD, p. adj. (i sht i fackspr.) särsk. bot. (upprepat) tvådelad l. tvåkluven, klynnedelad, dikotomiskt delad. NF 8: 908 (1884). FoFl. 1908, s. 139. —
(2) -FORMIG. (i sht i fackspr.) som är formad ss. en gaffel; särsk.: som är tvåkluvet delad. Oldendorp 1: 59 (1786). En gammal gaffelformigt växt vildapel. PT 1905, nr 239, s. 3. —
(1 b) -FRUKOST. [jfr d. gaffelfrokost, t. gabelfrühstück, fr. déjeuner à la fourchette] (mindre br.) (lättare) på förmiddagen intagen måltid; jfr LUNCH. Sjöberg Singstock 366 (1832). Man tillåter sig på sin höjd en liten lunch eller gaffelfrukost kl. 12. Hagdahl Kok. 50 (1879). Östergren (1924). —
(2) -GRENAD, p. adj. i sht bot. gaffellikt förgrenad, förgrenad i två grenar. BotN 1863, s. 34. (Dessa rödvioletta alger äga en) upprepadt gaffelgrenad bål. Rosendahl Farm. 4 (1897). —
(2 b) -GÄRD. sjöt. om varje särskilt av de båda tåg som sträcka sig från gaffelnocken nedåt och tjäna till att stötta gaffeln mot slingring. Frick o. Trolle 63 (1872). Ekelöf Ordl. (1898). —
-HORN.
(2) -HORNS-DJUR. zool. benämningen på en antiloperna närstående familj bland idisslarna, som är försedd med tvådelade horn. NF 5: 771 (1882). —
(2 d) -HÄST. (i sht i fackspr.) häst som är spänd i gaffel; särsk. om mellanhästen i trespann; äv., vid körning i tandem, om den häst som går mellan skaklarna. Dalin (1852). 2NF 26: 526 (1917). —
-KLO. särsk.
2) sjöt. till 2 b, om den kloliknande inre delen av gaffeln, som omfattar masten. Oxenstierna Vanderdecken 106 (1865). Auerbach (1908). —
(2) -KLUVEN, p. adj. tvåkluvet delad; jfr -FORMIG. Atterbom C12 26 (1845). Lindman NordFl. 3: 195 (1903). —
(2) -KORN. bot. varietet av sexradigt korn med kort, gaffelgrenad borst. UtsädT 1893, s. 111. Jönsson Gagnv. 58 (1910). —
(2 b) -LIK, n. sjöt. Witt Skeppsb. 30 (1857). Liken benämnas .. på gaffelseglen: gaffelliket, mastliket, aktra liket och undra liket. UFlott. 2: 42 (1881). —
-LIK, adj. (i sht i fackspr.) som liknar en gaffel, gaffelformig. Lind (1749; under gabelförmig). Stjerten (på fisken) hade en gaffel-lik skapnad. Oldendorp 1: 101 (1786). NF 1: 90 (1875). —
(2 b) -NOCK. sjöt. om yttre ändan av en gaffel. Runeberg 4: 180 (1833). Bergdahl Antip. 153 (1906). —
(2 e) -PLOG. ett slags primitiv, i Finl. samt i gamla sv. finnbygder förekommande, på stenig mark använd plog med tvådelad plogbill, finnplog. Linné Sk. 51 (1751). Gadd Landtsk. 3: 106 (1777). LAHT 1913, s. 108. jfr HAND-, SVEDJE-, ÅKER-GAFFELPLOG. —
(2 b) -SEGEL. sjöt. trapetsformigt segel vars översta lik är fäst vid en gaffel. Lind (1749). Dalman 22 (1765). Wrangel SvFlBok 40 (1898). —
(1) -SKAFT. —
(2 a slutet) -SMED. (gaffel- 1796. gaffle- 1839—1847) (förr) I Nerike voro 10 Rörsmeder, 4 Spetssmeder, en Gaffelsmed. Hallenberg Hist. 5: 128 (1796; efter handl. fr. c. 1623). KrigVAT 1847, s. 283 (i fråga om förh. på 1600-talet). —
-STÄLLNING. spelt. i schack: ställning som uppstår, då en bonde samtidigt hotar två fientliga huvudpjäser; jfr GAFFEL, sbst.1 2 h. Wilson Spelb. 23 (1888). —
(2 d) -TISTEL. (i fackspr.) om den korta tistelstång som finnes å sådana parfordon vilka dragas med skaklar i stället för med draglinor; förr äv. = GAFFEL 2 d. Weste (1807). Auerbach (1908). —
(2 b) -TOPPSEGEL~020. sjöt. trekantigt l. trapetsformigt segel som sättes över ett gaffelsegel. Ekbohrn NautOrdb. (1840). 2NF 25: 1130 (1917).
B (†): GAFFLE-SMED, se A.
Avledn.: GAFFLAD, p. adj. (†) till 2: tvåkluven i ändan, gaffellikt kluven. VetAH 1772, s. 142. Dahlbom Insekt. Inledn. VII (1837).