SAOL
publicerad: 2015
genuesare
genu·es·are
[‑e`s‑]
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. genuesarna • person från Genua
| Singular | |
|---|---|
| en genuesare | obestämd form |
| en genuesares | obestämd form genitiv |
| genuesaren | bestämd form |
| genuesarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| genuesare | obestämd form |
| genuesares | obestämd form genitiv |
| genuesarna | bestämd form |
| genuesarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1928
GENUESARE jen1ɯe3sare2 l. je1n-, m.; best. -en, äv. -n; pl. =; äv. (numera i sht i pl.) GENUES jen1ɯe4s l. je1n-, m.; best. -en; pl. -er; förr äv. GENUESER, m.; best. -n; pl. =; förr äv. GENOVARE, m.
Ordformer
(genues 1798 osv. genuesare (-no-) 1833 osv. genueser, sg. 1635—1739, pl. 1624 osv. — genovare GJEhrensvärd Dagb. 1: 269 (1779))
Etymologi
[till stadsnamnet Genua; jfr t. genuese]
inbyggare i staden l. (i fråga om ä. förh.) i den forna republiken Genua. Schroderus Comynes 375 (1624). Genuesaren Kristofer Columbus. Pallin MedeltH 105 (1872).