SAOL

publicerad: 2015  

glandelhår

glandel|­hår substantiv ~et; pl. ~ • körtelhår

Singular
ett glandelhår	obestämd form
ett glandelhårs	obestämd form genitiv
glandelhåret	bestämd form
glandelhårets	bestämd form genitiv
Plural
glandelhår	obestämd form
glandelhårs	obestämd form genitiv
glandelhåren	bestämd form
glandelhårens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

glandel glandeln glandler

glandl·er

substantiv

glan´del

● växt­körtel som av­söndrar sekret (t.ex. olja, socker el. harts) och vanligen sitter på ett skaft

glandelborst; glandelbärande; glandelhår; glandelskaft

vissa växter har glandler som ut­söndrar nektar

belagt sedan 1818; av lat. glan´dula 'körtel'

Till SO

SAOB

publicerad: 1929  

GLANDEL glan4del, r. l. m. l. f.; best. -n; pl. glandler ((†) -ar Rosenstein).

Etymologi

[jfr t. glandel; av lat. glandula, körtel, diminutivbildn. av glans, ollon]

1) (†) anat. körtel; äv. om svettkörtel jämte utförsgång. Rosenstein Comp. 6 (1736). Porerne eller glandlerne tyckas fordra en viss grad af värma, til deras fulla öppning. VetAH 1765, s. 73. Därs. 1786, s. 155. (Bukspottkörteln) är en aflång, konglomererad .. glandel. Thorell Zool. 1: 59 (1860). Björkman (1889).

2) bot. körtelliknande växtdel, vanl. uppburen av kortare l. längre skaft o. avsöndrande ngn (ofta med ngn flyktig olja bemängd) vätska. Marklin Illiger 434 (1818). BotN 1920, s. 68. BonnierKL (1924). jfr DIGESTIONS-, HONUNGS-, NEKTAR-, OLJE-, SMÅ-GLANDEL m. fl.

Ssgr (till 2, bot.): GLANDEL-BORST. borst som i spetsen bär en glandel; jfr -HÅR. BotN 1872, s. 154. Nyponet (hos luddtörnet) är oftast beklädt af glandelborst. Lindman NordFl. 3: 221 (1903). —

-BORSTIG. försedd med glandelborst. BotN 1877, s. 8. —

-BRÄDDAD, p. adj. om blad: i brädden försedd med glandler. Hartman Fl. XVIII (1820). —

-BÄRANDE, p. adj. Hartman Fl. XX (1820). Blad med glandelbärande skaft. BotN 1866, s. 137. Rosendahl Farm. 322 (1897). —

-HÅR. med glandel försett (växt)hår, körtelhår; skaftad glandel; jfr -BORST. Wikström ÅrsbVetA 1835, s. 71. —

-HÅRIG. försedd med glandelhår. Wahlberg Foderv. 274 (1835). —

-PRICK. oskaftad glandel. (En viss rubusart har) Turion trubbkantig, klädd med täta glandelprickar. BotN 1888, s. 52. —

-PRICKIG. försedd med oskaftade glandler. Hartman Fl. XXIX (1838). Simmons FlKiruna 27 (1910). —

-PUNKT. (föga br.) = -PRICK. Hartman Fl. LXXIX (1838). —

-SKAFT. ArkBot. III. 5: 4 (1904). —

-SÅGAD, p. adj. om blad: sågad o. i tändernas spets försedd med glandler. Hartman Fl. XXXII (1832). NF 7: 1290 (1884).

Avledn.: GLANDULÖS, adj. [av lat. glandulosus] bot. till 2: glandelbärande. Hartman Fl. LXXXVIII (1832). Östergren (1924).

Till SAOB