SAOL
publicerad: 2015
god
god
el. ibl. vard. 1go
adjektiv
gott goda, bättre bäst • välsmakande; bra; moraliskt högtstående: en god måltid; en god prestation; en god människa; god man förtroendeman; goa ungar rara ungar; i godan ro i lugn och ro – Komparationen godare godast används i fråga om smak, lukt, sinnelag o.d.; i bet. bra används bättre, bäst.
| Positiv | |
|---|---|
| en god (go) + substantiv | |
| ett gott + substantiv | |
| den/det/de goda (goa) + substantiv | |
| den gode (goe) + maskulint substantiv | |
| Komparativ | |
| en/ett/den/det/de godare (goare) + substantiv | |
| Superlativ | |
| är godast (goast) | |
| den/det/de godaste (goaste) + substantiv | |
| Övrig(a) ordform(er) | |
| godan | i vissa uttryck |
SAOB
publicerad: 1929
Etymologi
[av isl. goði, avledn. till goð, (hednisk) gud; jfr got. gudja, präst]
(i fråga om förhållandena på Island under fristatstiden) urspr.: tämpelföreståndare o. offerpräst; hövding som i sin hand förenade den judiciella, politiska o. administrativa (i hednisk tid äv. den religiösa) myndigheten över de till honom anslutna tingmännen; stundom i utvidgad anv. i fråga om förh. i de övriga nordiska länderna under hednatiden. Dalin Hist. 1: 181 (1747). Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, .. var goden. Hildebrand Isl. 71 (1867). SvFolkH I. 1: 265 (1914). — jfr HOV-, OFFER-GODE m. fl.
Ssgr (i fråga om förhållandena på Island under fristatstiden): A: GOD-ORD. [av isl. goðorð] benämning på godens ämbete o. på sammanfattningen av de personer (den tingsmenighet) över vilka han utövade sin myndighet. Dalin Hist. 1: 181 (1747). Bååth Grette 12 (1901). Ssgr:
godords-man.