SAOL

publicerad: 2015  

godsägare

gods|­äg·­are substantiv ~n; pl. ~, best. pl. ‑ägarna • till gods 1 ägare

Singular
en godsägare	obestämd form
en godsägares	obestämd form genitiv
godsägaren	bestämd form
godsägarens	bestämd form genitiv
Plural
godsägare	obestämd form
godsägares	obestämd form genitiv
godsägarna	bestämd form
godsägarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

godsägare gods­ägaren äv. vardagligt godsägarn, plural gods­ägare, bestämd plural godsägarna

gods|­äg·ar·en

substantiv

[got`s-]

● (titel för) person som äger gods

SE gods 2 SYN. godsherre

belagt sedan 1733

Till SO

SAOB

publicerad: 1929  

GODSÄGARE gωd3s~ä2gare l. gωt3s~, l. GODSEGARE ~e2gare, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.

Etymologi

[av GODS o. ÄGARE; jfr (i bet. 2) d. godsejer, t. gutbesitzer]

1) (i fackspr., i sht jur.) till GODS 2: ägare av (fraktat) gods. SP 1792, nr 146, s. 4. Inlagor .. hvaruti godsägaren .. tillkännager sin önskan att godset förtulla. Bonsdorff Kam. 674 (1833). SFS 1922, s. 1194.

2) till GODS 6: ägare av ett gods, egendomsherre, godsherre, proprietär, possessionat; äv. ss. titel framför ett namn. Godsägare(n) Karl Blomqvist i N. Godsägaren Högvälborne H: Baron och Major von Otter. VRP 22/10 1733. Fru Grefvinnan .. är en rik godsegare. Palmstjerna Snapph. 3: 193 (1831). De gammalkonservativa godsägarna (i England). Hagberg VärldB 189 (1927).

Ssgr (till 2): GODSÄGAR(E)-ADEL. (i sht i fråga om ä. förh.) 2NF 23: 1480 (1916). —

-INTRESSE. Regeringen, som i främsta rummet representerar godsegareintressen. SydsvD 1870, nr 1, s. 3. —

-KLASS. Odhner G3 2: 513 (1896). —

-STÅND. jfr -KLASS. NF 2: 860 (1877).

Avledn.: GODSÄGARINNA, f. till 2: kvinnlig godsägare. SvD 1920, nr 82 A, s. 16.

Till SAOB