SAOL

publicerad: 2015  

gonggong

gong·­gong [gåŋ`‑] substantiv ~en; pl. ~ar el. ~er

Singular
en gonggong	obestämd form
en gonggongs	obestämd form genitiv
gonggongen	bestämd form
gonggongens	bestämd form genitiv
Plural
gonggongar (gonggonger)	obestämd form
gonggongars (gonggongers)	obestämd form genitiv
gonggongarna (gonggongerna)	bestämd form
gonggongarnas (gonggongernas)	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

gonggong gonggongen, plural gonggongar äv. gonggonger

gong·gong·en

substantiv

[gåŋ`gåŋ]

● ett slag­instrument med en hängande metall­platta som slås an med en klubba ofta anv. för olika slag av signalering, men äv. för musikaliska effekter i orkestermusik

gonggongslag

gonggongen kallade till mid­dag

○ spec. i boxning, för markering av början el. slut av rond

ut­manaren var ned­slagen men räddades av gonggongen

belagt sedan 1751; av engelska gong, gong-gong med samma betydelse; av malajiska gong; trol. ljud­härmande

Till SO

SAOB

publicerad: 1929  

GONGGONG goŋ3~goŋ2 l. 04, stundom 4~1 (gå`nnggå´nng Dalin), l. (numera knappast br.) GONG goŋ4, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -er (Dalin (1852) osv.) äv. -ar (Skogman Eug. 2: 79 (1855: gongar), Nyström NKina 1: 213 (1902, 1913: gong-gong´ar)) ((†) = (Åkerman KemTechn. 1: 232 (1832)); -s Almström Tekn. 1: 366 (1844), KatalNK 1903—04, s. 84).

Ordformer

(gong 1845—1924. gonggong (gongong) 1825 osv. gunggung (gun gung) 1751—1815)

Etymologi

[jfr t. o. eng. gong, gong-gong; av malajiskt urspr.]

slaginstrument bestående av en (i allm. rund) metallskiva med uppvikta kanter. Osbeck Resa 118 (1751, 1757). JournManuf. 1: 88 (1825). Sedan gonggongen bragt till tystnad det sorlande menniskohafvet, talade han. Lysander Äfv. 48 (1872). Gongongen skrälde, till tecken att téet var i ordning. Nyblom Hum. 254 (1874). Lewenhaupt Reddy 52 (1907).

Ssg: GONGGONG-SLAG. slag på gonggong. Lundell (1893).

Avledn.: GONGGONGA, v. (vard., föga br.) slå på gonggong. Lewenhaupt Reddy 52 (1907).

Till SAOB