[jfr t. graziös, av fr. gracieux (f. -euse), av lat. gratiosus, avledn. av gratia (se GRACE)]
1) (†) gunstig, nådig, vänlig, välvillig, benägen; jfr GRACE 3; äv. i försvagad bet., i sht i sådana uttr. som var (så) graciös (och osv.), var så god l. vänlig osv. OxBr. 10: 361(1634). Var så gratieux och lätt Kongl. Academien vetta, huru det är. Linné Bref I. 2: 39(1744). Konungens svar till presteståndet var synnerligen graciöst. Stenhammar Riksd. 3: 153(1847). Dalin(1852). ”Tack, min graciösa fröken,” svarade ’gubben Aron'. Roos Skugg. 279(1891; yttrat av en 80-årig prästman).
2) som röjer grace, behagfull, mjuk (i rörelser l. linjer), täck; jfr GRACE 1. Man eger här (i Uppsala) så fin smak, att ingenting kan vara graciöst, som icke är stämpladt med hufvudstadens insegel. VFPalmblad(1810) i BrefNSkolH 111. Gratiösa pennritningar. SKN 1841, s. 136. Helen böjde graciöst på huvudet. Bergman JoH 277(1926). — jfr DIS-,O-GRACIÖS.
