SAOL

publicerad: 2015  
gravitera
grav·­it·­era verb ~de ~t • på­verkas av gravitation; dras mot
Finita former
graviterarpresens aktiv
graviteraspresens passiv
graviteradepreteritum aktiv
graviteradespreteritum passiv
graviteraimperativ aktiv
Infinita former
att graviterainfinitiv aktiv
att graviterasinfinitiv passiv
har/hade graviteratsupinum aktiv
har/hade graviteratssupinum passiv
Presens particip
graviterande
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
gravitera graviterade graviterat
verb
gravite´ra
● mindre brukligt på­verkas av gravitationen
gravitera (mot något)
varje kropp i universum är en graviterande massa; månen graviterar mot jorden
○ någon gång bildligt tendera, dras (mot)
hans stil graviterar ibland mot det patetiska
belagt sedan 1795; av franska graviter 'luta (åt); dras (till)'; modern bildn. till lat. grav´itas 'tyngd', till grav´is 'tung'; jfr ur­sprung till 2grav!!
graviteragraviterande, gravitering, gravitation
Till SO

SAOB

publicerad: 1929  
GRAVITERA grav1ite4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Nordforss (1805), Schulthess (1885)); jfr GRAVITATION.
Etymologi
[jfr t. gravitieren, fr. graviter; av nylat. gravitare, till lat. gravis, tung m. m. (se GRAV, adj.1); jfr eng. gravitate]
1) (enst., †) framkalla högre specifik vikt. (Den råa vinstenen) hvilken i det unga (vinet) graviterar. VetAH 1766, s. 252.
2) (numera föga br.) fys. o. astr. om kropp l. massa (partikel): vara underkastad gravitationslagen, dragas l. sträva att förflytta sig i riktning mot en annan kropp osv.; i förb. med prep. (e)mot (förr äv. till): vara underkastad tyngdlagen, äga tyngd. Himelske kroppar, som gravitera til Solen. Melanderhjelm Astr. 2: 23 (1795). Bäcklund KroppElast. 225 (1909).
3) bildl., i förb. med prep. mot, förr äv. till, tendera i riktning mot, hava tendens att närma sig till (ngt l. ngn). Bremer NVerld. 1: 188 (1853). Vårt svenska ord (ande) graviterar mot bibellatinets spiritus (sanctus), det danska (aand) snarast mot franskans esprit. Beckman SprLiv 162 (1918).
Till SAOB