SAOL
publicerad: 2015
historiker
hist·or·ik·er
[‑o´r‑]
substantiv
~n; pl. ~ • historieforskare; historieskrivare
Singular | |
---|---|
en historiker | obestämd form |
en historikers | obestämd form genitiv |
historikern | bestämd form |
historikerns | bestämd form genitiv |
Plural | |
historiker | obestämd form |
historikers | obestämd form genitiv |
historikerna | bestämd form |
historikernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
historiker
historikern, plural historiker
hist·or·ik·ern
substantiv
●
person som (yrkesmässigt) ägnar sig åt historieforskning
idéhistoriker; kulturhistoriker; kvinnohistoriker; lokalhistoriker; medeltidshistoriker; militärhistoriker; samtidshistoriker
belagt sedan 1558
SAOB
publicerad: 1931
HISTORIKER histω4riker, äv. 0302 (històrik'r Dalin; històriker Sundén (1885), 0400 l. 0302 LoW (1889)), m.||ig.; best. -n; pl. =; äv. (numera, utom ngn gg skämts., bl. i pl.) HISTORIKUS histω4rikus, äv. 0302 (històrikuss Dalin), m.||ig.; pl. historici histω4risi, äv. 0302 (DA 1808, nr 59, s. 3, Grimberg VärldH 2: 271 (1927)).
Ordformer
(-iker 1819 (sg.), 1852 (pl.) osv. sg. -icus (-ikus) 1558—1892. Anm. Den lat. ack. pl. -icos förekommer hos Phrygius HimLif. 106 (1615))
Etymologi
[med avs. på formen historiker jfr dan. historiker, av t. historiker, av lat. historicus (se HISTORISK). Formen historicus (-kus) är direkt lånad av lat. historicus]
2) motsv. HISTORIA II 1 o. 2: person som är kännare av historien l. som bedriver forskning i historia; äv.: person som författat skrifter i historia, historieskrivare, hävdatecknare. G1R 28: 100 (1558). Om bägges (dvs. den onda o. den goda principens) närvaro hos menniskan kan historikern minst tvifla. Geijer I. 5: 215 (1819). Kejsartidens historici meddela oss till öfverflöd senatorernas fada acclamationer till sina herrar. Lysander RomLittH 238 (1858). Zeller, den grekiska filosofiens historiker. Rydberg KultFörel. 2: 164 (1885). Grimberg VärldH 2: 271 (1927). — jfr FILOSOFI-, FÖR-, LITTERATUR-, LÄRDOMS-, MISSIONS-, PRE-, RÄTTS-, VÄRLDS-HISTORIKER. — särsk.
a) (†) officiell hävdatecknare; jfr HISTORIOGRAF. Riksens Historicus (dvs. rikshistoriograf). Hallenberg Hist. 3: 263 (cit. fr. 1614).
b) (†) övergående i bet.: historiskt arbete, historiskt värk. Ett utvaldt modernt Bibliothek, innehållande en mängd .. Fransyska Romaner, Historici, Ordens-Böcker och Poeter. DA 1808, nr 59, s. 3.
Ssgr (till 2): HISTORIKER-KONGRESS. —
-MÖTE.