SAOL
publicerad: 2015
holka
holka
verb
~de ~t • göra ihålig, gröpa ur
Finita former | |
---|---|
holkar | presens aktiv |
holkas | presens passiv |
holkade | preteritum aktiv |
holkades | preteritum passiv |
holka | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att holka | infinitiv aktiv |
att holkas | infinitiv passiv |
har/hade holkat | supinum aktiv |
har/hade holkats | supinum passiv |
Presens particip | |
holkande | |
Perfekt particip | |
en holkad + substantiv | |
ett holkat + substantiv | |
den/det/de holkade + substantiv |
holka ur
• göra ihålig, gröpa ur; äv. bildl.: holka ur el. urholka ngt
Infinita formeratt holka urinfinitiv aktivPresens participurholkandePerfekt participen urholkad + substantivett urholkat + substantivden/det/de urholkade + substantiv
SAOB
publicerad: 1932
HOLKA hol3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se avledn.).
Ordformer
(ho(h)l(c)k- 1587 osv. hål(c)k- 1738—1925)
Etymologi
[sv. dial. holka (ur), motsv. mnt. holken; avledn. av HÅL, adj.; jfr HOLK, sbst.1, HOLKIG o. HOLKNA]
1) urspr.: göra (ngt) ihåligt; göra fördjupning i (ngt), gröpa ur (ngt); äv.: gm (ut)grävning (knackning, sprängning o. d.) åstadkomma, gräva ut (en hålighet, håla o. d.); numera nästan bl. i förb. HOLKA UR, HOLKA UT o. i ssgrna UR-, UT-HOLKA. Helsingius P 3 a (1587). Vägen leder .. mellan trånga väggar, i hvilka .. grafvar .. äro holkade. Rydberg KultFörel. 2: 241 (1885). Han .. hålkar och slätar dem (dvs. träskedarna). Nordström LuleåKult. 112 (1925).
2) [jfr sv. dial. holkas, slå sig, bliva vind av fuktighet] (†) refl., om bräde: slå sig (rännformigt), bliva buktig l. vind; jfr HOLKNA. Brauner Bosk. 76 (1756). Lindström Bi A 4 a (1780).
3) [med anslutning till HÅL, sbst.] (†) göra hål i, genomborra (ngt). Sahlstedt (1773). Dähnert (1784).
Särsk. förb. (till 1): HOLKA UNDER. (†) undergräva, underminera. CVAStrandberg 3: 234 (1854). jfr UNDERHOLKA. —
HOLKA UR10 4. urholka. Ekornen, haszlmusen .. (osv.) the holcka vhr hohl åth sigh. Schroderus Comenius 210 (1639). Högberg Vred. 1: 18 (1906). —
HOLKA UT10 4. (mindre br.) urholka. Sahlstedt (1773). Där vattnet med stor hastighet rinner fram utmed branta klippväggar kunna virvlarna hålka ut grottor även i dessa. Sörlin JoL 83 (1925). Östergren (1927). jfr UTHOLKA.
Ssgr (till 1; snick.): A: HOLK-JÄRN. (holk- 1790 osv. holke- 1749—1784) (numera föga br.) stämjärn med rundad ägg, håljärn. Lind (1749; under hohl-eisen). VetAÅrsb. 1910, s. 202. —
-KNIV. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ett slags krokig kniv l. hyvel som användes till täljning l. hyvling av konkava ytor. Ahlqvist Kult. 67 (1871). Arwidsson Strömm. 63 (1913). —
-MEJSEL. (föga br.) visst slags håljärn. Hålkmejsel .. (dvs.) Mejsel att göra uthålkningen på en böss-stock, hvari pipan hvilar. Dalin (1852). WoJ (1891).
B (†): HOLKE-JÄRN, se A.
Avledn.: HOLKNING, r. l. f. särsk. (†) till 1, konkret: urholkning, håla. Hvalsen (är) .. hel rund och med en liten hålkning midt på. VetAH 1747, s. 44. Scholander 2: 14(1866).