SAOL
publicerad: 2015
hurring
hurr·ing
substantiv
~en ~ar • ⟨vard.⟩ kraftig örfil
| Singular | |
|---|---|
| en hurring | obestämd form |
| en hurrings | obestämd form genitiv |
| hurringen | bestämd form |
| hurringens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| hurringar | obestämd form |
| hurringars | obestämd form genitiv |
| hurringarna | bestämd form |
| hurringarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1932
HURRING hur3iŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
(i sht i södra o. sydvästra Sv., vard.) örfil, ”hurril”. Linder Regl. 162 (1886). Om en lärare i hettan råkat ge en .. hurring åt en discipel, så har det blivit nästan riksskandal. SvD(A) 1931, nr 40, s. 8.