SAOL

publicerad: 2015  

huttra

huttra verb ~de ~t • skälva av köld

Finita former
huttrar	presens aktiv
huttras	presens passiv
huttrade	preteritum aktiv
huttrades	preteritum passiv
huttra	imperativ aktiv
Infinita former
att huttra	infinitiv aktiv
att huttras	infinitiv passiv
har/hade huttrat	supinum aktiv
har/hade huttrats	supinum passiv
Presens particip
huttrande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

huttra huttrade huttrat

verb

hutt`ra

● ibland med partikelntill frysa så att lätta darrningar upp­står

någon huttrar (till) (av något)

de huttrade av köld; 5 000 huttrande åskådare såg bandyfinalen; han huttrade till när solen gick i moln

belagt sedan 1694; sv. dial. huttra; av ljud­härmande urspr.

huttrahuttrande

Till SO

SAOB

publicerad: 1932  

HUTTRA hut3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.

Etymologi

[sv. dial. huttra; jfr d. hudre, nor. hutra, nt. hudern, t. dial. huttern, skälva av köld; ljudhärmande; jfr HUTTLA, v.2]

1) skaka l. skälva av köld l. feber (under frambringande av ett skälvande ljud). Törnewall E 3 a (1694). Den arma flickan .. huttrade och skallrade tänder af hunger och köld. Knorring Torp. 2: 36 (1843). Man huttrade och frös på uterestaurangerna. SvD(A) 1930, nr 266, s. 3.

2) om djur: frambringa ett läte som påminner om huttrande; i p. pr. ss. adj., om läte: som liknar huttrande, skälvande; jfr HUCKRA. Af och till hördes harugglans huttrande, som liknade en förtviflad människas, frysande till döds. Lundegård DrMarg. 1: 59 (1905). Sporrgökens huttrande tutning ljuder från buskagen. Sjöstedt Storv. 192 (1911). Om orren huttrar (= kuttrar) tidigt, blir det tidig vår. Hembygden 1915, s. 98.

Särsk. förb.: HUTTRA TILL10 4. särsk. till 1: plötsligt börja huttra. Han huttrade till i blåsten. Janson Abr. 248 (1901).

Till SAOB