SAOL
publicerad: 2015
inhalare
in|hal·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑halarna • ⟨sjö.⟩ hala
| Singular | |
|---|---|
| en inhalare | obestämd form |
| en inhalares | obestämd form genitiv |
| inhalaren | bestämd form |
| inhalarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| inhalare | obestämd form |
| inhalares | obestämd form genitiv |
| inhalarna | bestämd form |
| inhalarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1933
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-HACKA, v., -ning. inhugga (se d. o. 7). Wikforss 1: 435 (1804). De på insidan af sidostenarna (i Kiviksmonumentet) mödosamt inhackade och ingnidna figurerna. Nilsson Ur. 2: 3 (1862). Smith Rönnerkr. 68 (1912). —
-HAGA, v. (†)
1) inhägna (område) medelst gärdesgård. KKD 7: 116 (1706: inhuga; felaktigt). (Han) hafver .. inhagat ett slåtre kiär (dvs. slåtterkärr). HdlÅgerupArk. 20/7 1728.
2) om ss. stängsel tjänande nät: instänga (djur). Hiortar långe Nät inhaga. Dahlstierna (SVS) 230 (c. 1696). —
-HAK. (i sht i fackspr., mindre br.) (mer l. mindre kilformig) inskärning, skåra, hack, hak; äv. om ingående vinkel i terränglinje. I klingans egg finnes å hvardera sidan, tätt nedanför fästet, ett inhak. UpplFmT I. 3: 60 (1873). Sjögren Torneträsk 160 (1909). Sernander SthmNat. 181 (1926). —
-HAKA, -ning. [jfr t. einhaken]
1) fastsätta (hake l. krok i ngt); äv.: anbringa (ngt) i hake, fästa (ngt) i l. med hake. Linc. (1640; under inunco). VetAH 1765, s. 174. Krokar, som inhakas i öglor. JernkA 1878, s. 248. OdontT 1896, s. 60.
2) (i fackspr.) fastsätta (bjälke o. d.) gm anbringande i hak, inhugga (se d. o. 5). TByggn. 1859, s. 166. TT 1896, Byggn. s. 77.
4) (mindre br.) sätta (ord o. d.) inom klammer; i sht i p. pf. ss. adj. BtFinlH 3: 445 (1904). Därs. 4: 168 (1912). —
-HALA, -ning; -are (se d. o.). [jfr nt. o. holl. inhalen. Jfr INHÅLA] (i fackspr., i sht sjöt. o. sjömil.) jfr HALA IN.
1) hala (ngt) så att det kommer ombord l. längre in på fartyget; äv.: hala (tåg) styvare, styvhala; särsk. (förr) med avs. på kanon: i o. för laddning hala l. (oeg.) med mekanisk anordning bringa (kanon) längre in på däck. Landbryggorna inhalades. Tersmeden Mem. 3: 114 (1741). Kanonens tillbordssättning, inhalning och höjdrigtning. KrigVAH 1886, s. 184. Med linan inhalad, så att den var spänd. TurÅ 1907, s. 302.
2) gm halning transportera (fartyg) in (i hamn l. vik o. d.) l. fram (till kaj o. d.); äv. abs. PH 5: 3243 (1752). Ett dussin grofva kanonslupar inhalades i Mälaren. Mellin Nov. 3: 537 (1840, 1867). Tredskas någon att inhala uti den honom anvisade platsen vid (skepps-)bron, .. må Hamn-Kaptenen (osv.). SFS 1848, nr 8, s. 11. TT 1900, Allm. s. 322.
-talja. särsk. (förr): talja avsedd att användas vid inhalning av kanon. Frick o. Trolle 169 (1872). TLev. 1907, nr 47 B, s. 1. —
-HALARE, r. l. m. [jfr holl. inhaler] sjöt. till HALA IN 1 o. -HALA 1: tåg varmed föremål halas in från den plats det för tillfället innehar; särsk. om tåg varmed vissa segel halas in, då de skola bärgas. Rajalin Skiepzb. 180 (1730). TLev. 1901, nr 35, s. 3.