SAOL

publicerad: 2015  
irra
irra verb ~de ~t • gå plan­löst; vara vilse​ – I sammansättn. irr-.
Finita former
irrarpresens aktiv
irraspresens passiv
irradepreteritum aktiv
irradespreteritum passiv
irraimperativ aktiv
Infinita former
att irrainfinitiv aktiv
att irrasinfinitiv passiv
har/hade irratsupinum aktiv
har/hade irratssupinum passiv
Presens particip
irrande
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
irra irrade irrat
verb
irr`a
● ibland med partikel, sär­skiltomkring plan­löst driva (om­kring) utan mål el. under få­fängt sökande efter mål
JFR virra 1
någon irrar (någonstans)
de irrade om­kring i skogen i flera timmar
○ äv. ut­vidgat inte finna fäste för blick eller dylikt
någon irrar med något
han irrade med blicken
○ äv. om blick, ljussken eller dylikt vara i snabb och oregelbunden rörelse
hans ögon irrade hit och dit; irrande stjärnor
belagt sedan 1801; av tyska irren 'ströva om­kring; gå vilse; miss­ta sig'; besläktat med lat. erra´re 'irra om­kring; miss­ta sig'
irrairrande
irra bort sig
Till SO

SAOB