SAOL
publicerad: 2015
kabyl
kabyl
[kaby´l]
substantiv
~en ~er • kabyler ett folk i norra Afrika
| Singular | |
|---|---|
| en kabyl | obestämd form |
| en kabyls | obestämd form genitiv |
| kabylen | bestämd form |
| kabylens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| kabyler | obestämd form |
| kabylers | obestämd form genitiv |
| kabylerna | bestämd form |
| kabylernas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1935
KABYL kaby4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kabylen, pl., eng. o. fr. kabyle; av arab. qabīlah, pl. qabāīl]
manlig individ av en i Atlasländerna i norra Afrika boende, till de berbiska folken hörande folkstam; särsk. om individ av stammarna i bärgstrakterna i Algeriet; i pl. om individer av detta folk utan hänsyn till kön. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 67. Svensén Jord. 117 (1884). Kabylerna ha lätt för att klä blodig skjorta för vem som helst, bara de betalas bra. Lundh FörfResa 1: 34 (1924). — jfr RIFF-KABYL.
Ssgr: KABYL-BY. —
-HÖVDING. —
-KVINNA. —
-SCHEJK. —
-STAM.
KABYLISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) (föga br.) kabylkvinna.
2) om det språk som talas av kabylerna i mellersta Algeriets högland. 2NF 10: 1231 (1909). SvUppslB 12: 459 (1932).