SAOL
publicerad: 2015
kapitulera
kap·itul·era
verb
~de ~t • lägga ner vapnen, ge sig; jfr kapitulation
Finita former | |
---|---|
kapitulerar | presens aktiv |
kapituleras | presens passiv |
kapitulerade | preteritum aktiv |
kapitulerades | preteritum passiv |
kapitulera | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att kapitulera | infinitiv aktiv |
att kapituleras | infinitiv passiv |
har/hade kapitulerat | supinum aktiv |
har/hade kapitulerats | supinum passiv |
Presens particip | |
kapitulerande | |
Perfekt particip | |
en kapitulerad + substantiv | |
ett kapitulerat + substantiv | |
den/det/de kapitulerade + substantiv |
SO
publicerad: 2021
kapitulera
kapitulerade kapitulerat
verb
●
formellt ge upp allt (väpnat) motstånd över hela linjen el. på viss front
någon kapitulerar (för någon/något)
någon kapitulerar (för någon)
någon kapitulerar (för något)
garnisonen tvingades kapitulera; Tyskland kapitulerade villkorslöst i maj 1945
○
äv. bildligt
han kapitulerade för hennes charm
belagt sedan 1686;
av medeltidslat. capitula´re, eg. 'ställa upp (avtal) i punkter, kapitel'; jfr ursprung till
kapitel
SAOB
publicerad: 1935
KAPITULERA kap1itule4ra l. 01—, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KAPITULATION.
Ordformer
(förr skrivet cap-)
Etymologi
[jfr d. kapitulere, t. kapitulieren, fr. capituler, ävensom eng. capitulate; av mlat. capitulare, sluta överenskommelse (eg.: uppställa (avtal o. d.) i kapitel l. ”punkter”), avledn. av lat. capitulum (se KAPITEL, sbst.1). — Jfr KAPITULANT o. REKAPITULERA]
1) (†) sluta överenskommelse (med ngn om ngt), överenskomma; äv. med obj.: träffa avtal om (ngt). Så laga, att der alle (bundsförvanter) falla oss ifrån, att vij då toge freden och capitulera honom det bästa man kan. RP 8: 711 (1641). Skall med honom capituleras, att han antager hela verket (dvs. krutvärket). Därs. 713. Vår Landshöfd. reser nu omkring för at capitulera med städerne om Bränvins-bränningen. Porthan BrefCalonius 395 (1797). Berzelius Res. 218 (1819). BL 13: 325 (1847).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) mil. om person: taga värvning; förr äv. i uttr. kapitulera med ngn, taga värvning i ngns krigsmakt. Han hade Capitulerat på några vissa åhr (som trumslagare vid gardet). VDAkt. 1749, nr 142. Öfverst-Lieutenanten (Fabritius) .. hade hemma i sitt fädernesland frivilligt capitulerat med Ryska Kronan. Kempe FabritiiL 92 (1762). Dalin (1852). 3NF (1929).
3) i sht mil. om (befälhavare resp. kommendant över) här(avdelning), krigsfartyg l. fästning o. d.: ingå överenskommelse om att giva sig på vissa villkor, dagtinga; numera i sht i fråga om fästning. OSPT 1686, nr 32, s. 3. Med sidsta posten inkommo tijender att Wismar .. på samma vilkor Capitulerat, som Stralsund. CGyllenborg (1716) i HSH 10: 304. Öfverlefvorna af Finska armeen .. hade kapitulerat vid Kalix den 25 Mars (1809). Geijer I. 8: 134 (1836). Grimberg SvFolk. 7: 662 (1921). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.; ofta i uttr. kapitulera för ngt, falla till föga för ngt. Andersson (1845). Gentemot så mycken energi, uppblandad med en smula älskvärdhet, återstod intet annat än att kapitulera. Ahrenberg Männ. 2: 133 (1907). Lika fullt kapitulerade drätselkammaren för kommunisthotet. SvD(A) 1931, nr 137, s. 28.