SAOL

publicerad: 2015  

kapitulera

kap·­itul·­era verb ~de ~t • lägga ner vapnen, ge sig; ​jfr kapitulation

Finita former
kapitulerar	presens aktiv
kapituleras	presens passiv
kapitulerade	preteritum aktiv
kapitulerades	preteritum passiv
kapitulera	imperativ aktiv
Infinita former
att kapitulera	infinitiv aktiv
att kapituleras	infinitiv passiv
har/hade kapitulerat	supinum aktiv
har/hade kapitulerats	supinum passiv
Presens particip
kapitulerande
Perfekt particip
en kapitulerad + substantiv
ett kapitulerat + substantiv
den/det/de kapitulerade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kapitulera kapitulerade kapitulerat

verb

kapitule´ra

● formellt ge upp allt (väpnat) mot­stånd över hela linjen el. på viss front

någon kapitulerar (för någon/något)

någon kapitulerar (för någon)

någon kapitulerar (för något)

garnisonen tvingades kapitulera; Tysk­land kapitulerade villkors­löst i maj 1945

○ äv. bildligt

han kapitulerade för hennes charm

belagt sedan 1686; av medeltidslat. capitula´re, eg. 'ställa upp (av­tal) i punkter, kapitel'; jfr ur­sprung till kapitel

kapitulerakapitulerande, kapitulering, kapitulation

Till SO

SAOB

publicerad: 1935  

KAPITULERA kap1itule4ra l. 01—, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KAPITULATION.

Ordformer

(förr skrivet cap-)

Etymologi

[jfr d. kapitulere, t. kapitulieren, fr. capituler, ävensom eng. capitulate; av mlat. capitulare, sluta överenskommelse (eg.: uppställa (avtal o. d.) i kapitel l. ”punkter”), avledn. av lat. capitulum (se KAPITEL, sbst.1). — Jfr KAPITULANT o. REKAPITULERA]

1) (†) sluta överenskommelse (med ngn om ngt), överenskomma; äv. med obj.: träffa avtal om (ngt). Så laga, att der alle (bundsförvanter) falla oss ifrån, att vij då toge freden och capitulera honom det bästa man kan. RP 8: 711 (1641). Skall med honom capituleras, att han antager hela verket (dvs. krutvärket). Därs. 713. Vår Landshöfd. reser nu omkring för at capitulera med städerne om Bränvins-bränningen. Porthan BrefCalonius 395 (1797). Berzelius Res. 218 (1819). BL 13: 325 (1847).

2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) mil. om person: taga värvning; förr äv. i uttr. kapitulera med ngn, taga värvning i ngns krigsmakt. Han hade Capitulerat på några vissa åhr (som trumslagare vid gardet). VDAkt. 1749, nr 142. Öfverst-Lieutenanten (Fabritius) .. hade hemma i sitt fädernesland frivilligt capitulerat med Ryska Kronan. Kempe FabritiiL 92 (1762). Dalin (1852). 3NF (1929).

3) i sht mil. om (befälhavare resp. kommendant över) här(avdelning), krigsfartyg l. fästning o. d.: ingå överenskommelse om att giva sig på vissa villkor, dagtinga; numera i sht i fråga om fästning. OSPT 1686, nr 32, s. 3. Med sidsta posten inkommo tijender att Wismar .. på samma vilkor Capitulerat, som Stralsund. CGyllenborg (1716) i HSH 10: 304. Öfverlefvorna af Finska armeen .. hade kapitulerat vid Kalix den 25 Mars (1809). Geijer I. 8: 134 (1836). Grimberg SvFolk. 7: 662 (1921). — särsk. i oeg. l. bildl. anv.; ofta i uttr. kapitulera för ngt, falla till föga för ngt. Andersson (1845). Gentemot så mycken energi, uppblandad med en smula älskvärdhet, återstod intet annat än att kapitulera. Ahrenberg Männ. 2: 133 (1907). Lika fullt kapitulerade drätselkammaren för kommunisthotet. SvD(A) 1931, nr 137, s. 28.

Till SAOB