SAOB
publicerad: 1936
KLEMIG kle3mig2, äv. (numera knappast br.) KLEMMIG klem3ig2 (kle`mig Weste; klèmmig Dalin; uttalat dels med långt, dels med kort e-ljud LoW (1889); kle3mig2 LoW (1911)), adj. -are. adv. -T; förr äv. KLEMOT, adj.
Ordformer
(kle(e)m- 1581 osv. klemm- 1613—1905 (: Klemmighet). klimm- c. 1750. -ig(h) 1613 osv. -og 1735 (: klemoghet)—1756. -ot(t) 1581—1734. -ug 1722—1788)
Etymologi
a) som har allt för stor omsorg om l. ömhet för ngn, som pjoskar l. pjunkar med ngn, pjoskande; äv.: efterlåten, flat; äv. i överförd anv., om sak: som vittnar om l. är uttryck för pjoskande l. efterlåtenhet osv. RP 6: 624 (1636). Sabbatens ohelgande (bör) icke .. för klemigt afstraffat warda. Sahlstedt Hoffart. 150 (1720). I Mödrar, håller väl the döttrar vti sichte, / At I för klemot smek och flathet icke plickte. Kolmodin QvSp. 1: 51 (1732). Lovisa Ulrika var ingen klemig moder. Beskow i 2SAH 34: 340 (1861). Klemig föräldraömhet. SvD(A) 1932, nr 42, s. 6.
b) bortskämd, veklig, förvekligad; äv.: ömtålig; äv. i överförd anv., om kroppsdel l. persons gestalt o. d.; stundom i överförd anv., om sak: som vittnar om veklighet o. d. Preutz Kempis 222 (1675). Quinfolken i Holland och Hamburg, som altid bruka stof (dvs. fotvärmare), äro alla klemmige. Linné Diet. 1: 71 (c. 1750). En sprätt, gran, pudrad, klemig, vek. Nordenflycht Fruent. 36 (1761). Sanning såkras ibland för svaga ock klemiga magar. Nicander GSann. 5 (1766). Vår klemuga Generation. Lanærus Försök 40 (1788). Amos var ingen klemig, söt morsgris, utan frisk och stark. Cederschiöld Riehl 1: 88 (1876). Ett klemigt miniatyrarbete med stämningar och små situationer. Söderhjelm Levertin 1: 162 (1914). För sött och för klemigt vi bakat / vår kropps och vår andes bröd. Karlfeldt FlBell. 20 (1918). SvD(A) 1935, nr 350, s. 8. (†) bildl. Wiltu wenda tigh til then klemotta och sqwallerachtiga Dubitationem (dvs. det fega, omanliga tvivlet)? kenner tu icke hennes ostadiga sinne? Balck Ridd. G 8 b (1599). — särsk.
α) (föga br.) oeg. om växt l. växtlighet o. d.: ömtålig. Somlige Växter bereda Jorden, andre betäcka de klemmigare. CEGedner (1753) hos Linné Skr. 2: 145. UtsädT 1891, s. 71.
Avledn.: KLEMIGHET, äv. (numera knappast br.) KLEMMIGHET, r. l. f.
1) till 2 a. Sahlstedt Hoffart. 142 (1720). Bristande ordning och tukt, efterlåtenhet och klemighet — föräldrakärlekens vrångbilder. Verd. 1887, s. 205. Hallström Händ. 57 (1927).
2) till 2 b. Debora ogillar aldeles then allmänna klemigheten, som finnes hos hennes kön. Kolmodin QvSp. 1: 237 (1732). SD(L) 1905, nr 124, s. 1.