SAOL
publicerad: 2015
klorit
klor·it
[‑i´t]
substantiv
~en ~er • ett glimmerliknande silikatmineral; salt av klorsyrlighet
| Singular | |
|---|---|
| en klorit | obestämd form |
| en klorits | obestämd form genitiv |
| kloriten | bestämd form |
| kloritens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| kloriter | obestämd form |
| kloriters | obestämd form genitiv |
| kloriterna | bestämd form |
| kloriternas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1936
KLORIT klori4t l. klå-, äv. klω-, r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet chl-. klorit 1873 osv.)
Etymologi
miner. gemensam benämning på olika i allm. mörkgröna, bladiga l. fjälliga, glimmerliknande, böjliga (men icke elastiska) mineral som äro omvandlingsprodukter av andra silikat; jfr KLORIT-SKIFFER. VetAH 1803, s. 46. Hisinger Ant. 2: 67 (1820). Gertz o. Grönwall Min. 40 (1923).
Ssg (miner.): KLORIT-SKIFFER. grön, skiffrig, metamorf bärgart som huvudsakligen består av klorit med inblandning av kvarts m. m. Hisinger Ant. 1: 95 (1819). Gertz o. Grönwall Min. 74 (1923).