SAOL

publicerad: 2015  
knega
knega verb ~de ~t ⟨vard.⟩ arbeta och sträva; gå mödosamt med krokiga knän
Finita former
knegarpresens aktiv
knegaspresens passiv
knegadepreteritum aktiv
knegadespreteritum passiv
knegaimperativ aktiv
Infinita former
att knegainfinitiv aktiv
att knegasinfinitiv passiv
har/hade knegatsupinum aktiv
har/hade knegatssupinum passiv
Presens particip
knegande

SO

publicerad: 2021  
knega knegade knegat
verb
kne`ga
1 var­dagligt; ned­sättande arbeta och sträva med löne­arbete
SE kneg
någon knegar
knega mellan nio och fem
belagt sedan 1886; sv. dial. knega 'gå med krokiga knän; svikta; sträva'; bildn. till knä
2 gå mödosamt
någon knegar (någonstans)
knega upp­för backen
belagt sedan 1712
knegaknegande

SAOB

publicerad: 1936  
KNEGA kne3ga2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(kneg- 1712 osv. knej- 1889. knig- 1769. knäg- 18331889)
Etymologi
[sv. dial. knega, gå med krokiga knän, svikta med knäna, draga med möda o. ansträngning, knoga, sträva, kneja, gå med sviktande, böjda knän. Ordet synes i olika trakter hava olika urspr., i det att det i sydsv. dial. snarast uppkommit ur KNEKA gm övergång av -k- till -g- (jfr ä. d. knege, kneje, knæge, böja, knäcka), medan det i uppsv. dial. trol. torde sammanhänga med KNÄ (sv. dial. kne, kni) och i sådant fall snarast utgör en avledn. av ett (icke anträffat) fsv. knäugher, som har knän]
(i vissa trakter, vard.)
1) = KNEKA 1. (Sv.) Knega .. (lat.) procumbere vel vacillare. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2339 (c. 1755). (Vi) Knegade uppför Vesuvius. Lewenhaupt Reddy 228 (1907). Med långa knegande steg. Värnlund Ja 33 (1926).
2) bildl.: sträva, arbeta, knoga, med möda o. ansträngning draga sig fram. Knega och sträfva för sitt uppehälle. Sundén (1886). SvD(A) 1929, nr 175, s. 3.
Särsk. förb. (till 1): KNEGA FRAM10 4. Kommen in i källarsalen, knegade han fram till disken. Blanche Bild. 4: 28 (1865). Nordström Amer. 39 (1923).
KNEGA I VÄG10 0 4. SvD(A) 1932, nr 213, s. 6.