SAOL
publicerad: 2015
knega
knega
verb
~de ~t • ⟨vard.⟩ arbeta och sträva; gå mödosamt med krokiga knän
Finita former | |
---|---|
knegar | presens aktiv |
knegas | presens passiv |
knegade | preteritum aktiv |
knegades | preteritum passiv |
knega | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att knega | infinitiv aktiv |
att knegas | infinitiv passiv |
har/hade knegat | supinum aktiv |
har/hade knegats | supinum passiv |
Presens particip | |
knegande |
SO
publicerad: 2021
knega
knegade knegat
verb
1
vardagligt; nedsättande
arbeta och sträva med lönearbete
SE
kneg
någon knegar
knega mellan nio och fem
belagt sedan 1886;
sv. dial. knega 'gå med krokiga knän; svikta; sträva'; bildn. till
knä
2
gå mödosamt
någon knegar (någonstans)
knega uppför backen
belagt sedan 1712
knegaknegande
SAOB
publicerad: 1936
KNEGA kne3ga2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Östergren (1930; angivet ss. sällsynt form)).
Ordformer
(kneg- 1712 osv. knej- 1889. knig- 1769. knäg- 1833—1889)
Etymologi
[sv. dial. knega, gå med krokiga knän, svikta med knäna, draga med möda o. ansträngning, knoga, sträva, kneja, gå med sviktande, böjda knän. Ordet synes i olika trakter hava olika urspr., i det att det i sydsv. dial. snarast uppkommit ur KNEKA gm övergång av -k- till -g- (jfr ä. d. knege, kneje, knæge, böja, knäcka), medan det i uppsv. dial. trol. torde sammanhänga med KNÄ (sv. dial. kne, kni) och i sådant fall snarast utgör en avledn. av ett (icke anträffat) fsv. knäugher, som har knän]
(i vissa trakter, vard.)
1) = KNEKA 1. (Sv.) Knega .. (lat.) procumbere vel vacillare. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2339 (c. 1755). (Vi) Knegade uppför Vesuvius. Lewenhaupt Reddy 228 (1907). Med långa knegande steg. Värnlund Ja 33 (1926).
2) bildl.: sträva, arbeta, knoga, med möda o. ansträngning draga sig fram. Knega och sträfva för sitt uppehälle. Sundén (1886). SvD(A) 1929, nr 175, s. 3.
Särsk. förb. (till 1): KNEGA FRAM10 4. Kommen in i källarsalen, knegade han fram till disken. Blanche Bild. 4: 28 (1865). Nordström Amer. 39 (1923). —