SAOL
publicerad: 2015
kobra
kobra
[kå´bra]
substantiv
~n kobror • glasögonorm
| Singular | |
|---|---|
| en kobra | obestämd form |
| en kobras | obestämd form genitiv |
| kobran | bestämd form |
| kobrans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| kobror | obestämd form |
| kobrors | obestämd form genitiv |
| kobrorna | bestämd form |
| kobrornas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1936
KOBRA kå4bra l. 32, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. kobra, eng. o. fr. cobra; av portug. cobra i uttr. cobra de capello, ”hattormen”, glasögonorm, av lat. colubra, ormhona, liten orm, fem. till coluber, m., (mindre) orm, snok; av omtvistat urspr.]
i sht zool. ormen Naja tripudians Merr., indisk glasögonorm; jfr HATT-ORM. Wetterbergh Penning. 240 (1847). Ymer 1924, s. 66.
Ssg: KOBRA-GIFT, n.