SAOL

publicerad: 2015  

kolonnett

kolonn·­ett [‑et´] substantiv ~en ~er • liten kolonn

Singular
en kolonnett	obestämd form
en kolonnetts	obestämd form genitiv
kolonnetten	bestämd form
kolonnettens	bestämd form genitiv
Plural
kolonnetter	obestämd form
kolonnetters	obestämd form genitiv
kolonnetterna	bestämd form
kolonnetternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kolonnett kolonnetten kolonnetter

kolonn·ett·en

substantiv

kolonnett´

● liten kolonn t.ex. i båg­fönster

kolonnettfönster

belagt sedan 1860; av franska colonette med samma betydelse; till kolonn

Till SO

SAOB

publicerad: 1936  

KOLONNETT kol1onät4 l. kå1-, äv. kω1-, äv. -ωnät4, r.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr eng. colonette; av fr. colonnette, diminutivbildning till colonne (se KOLONN)]

byggn. o. konst. liten kolonn. Bremer GVerld. 2: 90 (1860). Öfverst uppbäres taksprånget af små kolonnetter. TT 1873, s. 193. Upmark Möbl. 92 (1913; i fråga om bokhylla). VFl. 1928, s. 137.

Ssgr (byggn. o. konst.): KOLONNETT-DELAD, p. adj. Kolonettdelade fönstergluggar. Fornv. 1908, s. 178. —

-FÖNSTER. med kolonnetter avdelat l. prydt fönster. Bildt Ital. 133 (1896). —

-GALLERI. Estlander KonstH 230 (1867). ”Kolonettgalleriet” (på Lunds domkyrkas kor) .. är en öppen krans af små pelare, förenade genom bågar, som uppbära taklisten. Schück o. Lundahl Lb. 1: 104 (1901). —

-SKAFT.

Till SAOB