SAOL

publicerad: 2015  

kondottiär

kondotti·­är [‑ä´r] substantiv ~en ~er • italiensk an­förare för lego­trupp i äldre tid

Singular
en kondottiär	obestämd form
en kondottiärs	obestämd form genitiv
kondottiären	bestämd form
kondottiärens	bestämd form genitiv
Plural
kondottiärer	obestämd form
kondottiärers	obestämd form genitiv
kondottiärerna	bestämd form
kondottiärernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kondottiär kondottiären kondottiärer

kondotti·är·en

substantiv

kondottiä´r

● historiskt an­förare för lego­trupper i renässansens Italien

belagt sedan 1877; av ita. condottiere med samma betydelse; till lat. condu´cere 'leda, föra'; jfr ur­sprung till konduktör

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KONDOTTIÄR kon1dotjä4r l. -æ4r, äv. kon1dotiä4r l. 01—, l. -tiæ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.

Ordformer

(ofta med italiensk form o. böjning. -ier 1877—1918. -iär 1916 osv.)

Etymologi

[av it. condottiere, avledn. av p. pf. condotto, motsv. lat. conductus, av conducere, föra (se KONDUKTÖR, sbst.2)]

eg. i fråga om italienska förhållanden under 1300- o. 1400-talen: legotruppsanförare, vilken lät värva sig än av den ene, än av den andre politiske ledaren för vissa (krigiska) uppdrag; oeg., om yrkesmässig krigare l. anförare; äv. bildl., i sht om (politisk) ledare som anpassar sig efter rådande förhållanden, ”lycksökare” o. d. Wallis Verldsh. 3: 520 (1877). Larsson KinD 31 (1894). Donatellos ryttarstaty af condottieren Gattamelata i Padua. Söderhjelm ItRenäss. 7 (1907). Det är sant, att Pyrrhos blott var en stor kondottier, ingen statsman. Athena 51 (1917). SvD(A) 1934, nr 205, s. 4.

Till SAOB