SAOL
publicerad: 2015
konkordat
kon·kord·at
[‑a´t]
substantiv
~et; pl. ~ • avtal mellan stat och kyrka vanl. romersk-katolska kyrkan
Singular | |
---|---|
ett konkordat | obestämd form |
ett konkordats | obestämd form genitiv |
konkordatet | bestämd form |
konkordatets | bestämd form genitiv |
Plural | |
konkordat | obestämd form |
konkordats | obestämd form genitiv |
konkordaten | bestämd form |
konkordatens | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
konkordat
konkordatet, plural konkordat, bestämd plural konkordaten
kon·kord·at·et
substantiv
●
avtal mellan stat och kyrka särsk. katolska kyrkan
ett konkordat (mellan några)
ett konkordat (med någon/något)
ett konkordat (med någon)
ett konkordat (med något)
konkordatet mellan påven och Napoleon
belagt sedan 1776;
av medeltidslat. concorda´tum med samma betydelse, till lat. concorda´re, se ursprung till
konkordans
SAOB
publicerad: 1937
KONKORDAT koŋ1korda4t, äv. kon1- (kånnkårrdát Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet concor-)
Etymologi
[jfr t. konkordat, eng. o. fr. concordat; av mlat. concordatum, eg. p. pf. n. av lat. concordare (se KONKORDERA)]
(i fackspr.) överenskommelse mellan katolska kyrkan (påvestolen) o. en stat rörande förhållandet dem emellan, särsk. i frågor som höra till gränsområdet mellan statens o. kyrkans befogenheter. Eberhardt AllmH 3: 399 (1776). Det mellan kejsar Henrik V och påfven Calixtus II afslutade concordatet i Worms. Cornelius LbKyrkoh. 42 (1860). GHT 1934, nr 32, s. 5.