SAOL

publicerad: 2015  
konkordat
kon·­kord·­at [‑a´t] substantiv ~et; pl. ~ av­tal mellan stat och kyrka vanl. romersk-katolska kyrkan
Singular
ett konkordatobestämd form
ett konkordatsobestämd form genitiv
konkordatetbestämd form
konkordatetsbestämd form genitiv
Plural
konkordatobestämd form
konkordatsobestämd form genitiv
konkordatenbestämd form
konkordatensbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
konkordat konkordatet, plural konkordat, bestämd plural konkordaten
kon·kord·at·et
substantiv
konkorda´t
av­tal mellan stat och kyrka särsk. katolska kyrkan
ett konkordat (mellan några)
ett konkordat (med någon/något)
ett konkordat (med någon)
ett konkordat (med något)
konkordatet mellan påven och Napoleon
belagt sedan 1776; av medeltidslat. concorda´tum med samma betydelse, till lat. concorda´re, se ur­sprung till konkordans

SAOB

publicerad: 1937  
KONKORDAT koŋ1korda4t, äv. kon1- (kånnkårrdát Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet concor-)
Etymologi
[jfr t. konkordat, eng. o. fr. concordat; av mlat. concordatum, eg. p. pf. n. av lat. concordare (se KONKORDERA)]
(i fackspr.) överenskommelse mellan katolska kyrkan (påvestolen) o. en stat rörande förhållandet dem emellan, särsk. i frågor som höra till gränsområdet mellan statens o. kyrkans befogenheter. Eberhardt AllmH 3: 399 (1776). Det mellan kejsar Henrik V och påfven Calixtus II afslutade concordatet i Worms. Cornelius LbKyrkoh. 42 (1860). GHT 1934, nr 32, s. 5.