SAOL

publicerad: 2015  

konkordat

kon·­kord·­at [‑a´t] substantiv ~et; pl. ~ • av­tal mellan stat och kyrka vanl. romersk-katolska kyrkan

Singular
ett konkordat	obestämd form
ett konkordats	obestämd form genitiv
konkordatet	bestämd form
konkordatets	bestämd form genitiv
Plural
konkordat	obestämd form
konkordats	obestämd form genitiv
konkordaten	bestämd form
konkordatens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

konkordat konkordatet, plural konkordat, bestämd plural konkordaten

kon·kord·at·et

substantiv

konkorda´t

● av­tal mellan stat och kyrka särsk. katolska kyrkan

ett konkordat (mellan några)

ett konkordat (med någon/något)

ett konkordat (med någon)

ett konkordat (med något)

konkordatet mellan påven och Napoleon

belagt sedan 1776; av medeltidslat. concorda´tum med samma betydelse, till lat. concorda´re, se ur­sprung till konkordans

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KONKORDAT koŋ1korda4t, äv. kon1- (kånnkårrdát Dalin), n.; best. -et; pl. = l. -er.

Ordformer

(förr äv. skrivet concor-)

Etymologi

[jfr t. konkordat, eng. o. fr. concordat; av mlat. concordatum, eg. p. pf. n. av lat. concordare (se KONKORDERA)]

(i fackspr.) överenskommelse mellan katolska kyrkan (påvestolen) o. en stat rörande förhållandet dem emellan, särsk. i frågor som höra till gränsområdet mellan statens o. kyrkans befogenheter. Eberhardt AllmH 3: 399 (1776). Det mellan kejsar Henrik V och påfven Calixtus II afslutade concordatet i Worms. Cornelius LbKyrkoh. 42 (1860). GHT 1934, nr 32, s. 5.

Till SAOB