SAOL
publicerad: 2015
kontrastera
kontr·ast·era
verb
~de ~t • bilda motsats, sticka av; ställa i motsats: kontrastera ngt med el. mot ngt
Finita former | |
---|---|
kontrasterar | presens aktiv |
kontrasteras | presens passiv |
kontrasterade | preteritum aktiv |
kontrasterades | preteritum passiv |
kontrastera | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att kontrastera | infinitiv aktiv |
att kontrasteras | infinitiv passiv |
har/hade kontrasterat | supinum aktiv |
har/hade kontrasterats | supinum passiv |
Presens particip | |
kontrasterande | |
Perfekt particip | |
en kontrasterad + substantiv | |
ett kontrasterat + substantiv | |
den/det/de kontrasterade + substantiv |
SO
publicerad: 2021
kontrastera
kontrasterade kontrasterat
verb
1
utgöra starkt avvikande företeelse i förhållande till den aktuella; ibland övergående i en motsats
JFR
bryta av 2
någon/något kontrasterar mot något
någon kontrasterar mot något
något kontrasterar mot något
hans apati kontrasterade mot hennes entusiasm; hennes korpsvarta hår kontrasterade starkt mot hennes ljusa hy
belagt sedan 1784
2
ställa (två inbördes mycket olika företeelser) mot varandra
någon/något kontrasterar något med/mot något
någon kontrasterar något med något
någon kontrasterar något mot något
något kontrasterar något med något
något kontrasterar något mot något
någon/något kontrasterar några
någon kontrasterar några
något kontrasterar några
ljus kontrasteras effektfullt med mörker i målningen
belagt sedan 1810
kontrasterakontrasterande
SAOB
publicerad: 1937
KONTRASTERA kon1traste4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (Björkman (1889), Östergren (1930)).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
1) (i vitter stil) tr.: ställa (ngt) i motsats l. kontrast (till ngt annat); ställa (olika saker) i motsats l. kontrast till varandra; äv.: bilda (utgöra) en motsats l. kontrast till (ngt); särsk. i uttr. kontrastera ngt med l. (e)mot ngt; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare: kontrast. Lyceum I. 1: 51 (1810). Denna nyvaknade känsla (hos Faust) kontrasteras af Wagner, som .. djupt föraktar den olärda hopens enfaldiga nöjen. Claëson 2: 297 (1853). I Tegnérs dikt Vintern fanns ursprungligen en strof, där han på samma sätt som i Skidbladner kontrasterade den trista verkligheten med sångens ideala värld. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 79. Kihlman SvNutidsdFinl. 15 (1928: kontrastering).
2) intr.: bilda en motsats l. kontrast (till ngt); utgöra kontraster (till varandra); (starkt) bryta av l. sticka av (mot ngt l. varandra); i p. pr. äv. i adjektivisk anv. Kontrastera med l. (e)mot ngt. MoB 5: 214 (1784). Hennes sköna, rodnande ansigte antog ett stelt, högdraget uttryck, sällsamt kontrasterande mot det glada leende, som nyss förut .. upplifvat hennes drag. Braun Calle 153 (1843). SvD(A) 1933, nr 54, s. 9.