SAOL
publicerad: 2015
läppja
läppja
verb
~de ~t • smutta, smaka på
| Finita former | |
|---|---|
| läppjar | presens aktiv |
| läppjas | presens passiv |
| läppjade | preteritum aktiv |
| läppjades | preteritum passiv |
| läppja | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att läppja | infinitiv aktiv |
| att läppjas | infinitiv passiv |
| har/hade läppjat | supinum aktiv |
| har/hade läppjats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| läppjande | |
SO
publicerad: 2021
läppja
läppjade läppjat
verb
läpp`ja 
läppjaläppjande
SAOB
publicerad: 1942
LÄPPJA läp3ja2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er SvOrds. A 5 a, C 6 b (1604)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Weise 1: 132 (1769)).
Ordformer
(lep- 1604—1741. lepp- 1604. läp- 1665—1884. läpp- 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. læpia (ipf. -adhe), lapa, motsv. nor. lepja (-ar), läppja, nyisl. o. nor. lepja (ipf. lapte), lapa, fht. gilepphen, av germ. lapi̯an, av en ieur. rot lab; jfr lapa, v.1 Bet. 2 beror på anslutning till LÄPP]
1) lapa.
a) (numera knappast br.) om djur, = LAPA, v.1 1; om människa: dricka gm att doppa munnen i vätskan. Hwilken som läppiar watnet medh sijn tungo såsom en hund läppiar, honom stell aff sidhes. Dom. 7: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: läppja av vattnet). Man må i Bacchi Flood wäl läppia, men ej bada. Spegel GW 102 (1685); jfr 2. (Järven) läppjar våtvaror såsom en hund. VetAH 1773, s. 229. Hvad helst vi tratta i dem / Mottaga de som kattor läppja mjölk. Hagberg Shaksp. 11: 329 (1851). särsk. i ordspr.; jfr LAPA, v.1 1 slutet. Enn lepier hualpen, medan gammal hund will. SvOrds. A 5 a (1604). Thet lepier så wäl en gamul katta miölck som en vngh. Därs. C 6 b; jfr Grubb 241 (1665).
b) (†) om person: dricka (särsk. i stora mängder); ”pimpla”, supa; jfr LAPA, v.1 2. Rudbeck Atl. 2: 601 (1689). Fernander Theatr. 185 (1695). En fyllbytta (qvinfolk som gierna läpjar). Serenius (1734; under drinking). De, som läppja dageligen sitt finkeljokom. Linné Diet. 2: 105 (c. 1750).
2) (med läpparna beröra o.) dricka l. njuta (ngt) långsamt o. i små klunkar, smutta, smaka på; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg., i sht: (dröjande l. försiktigt) insupa l. inandas (luft o. d.) l. med synen l. hörseln uppfånga o. tillägna sig ngt; numera vanl. utan obj. Lind (1738; under nüpffen). Damerna läppjade en och annan fingerbor af drycken. Zedritz TurkMus. 124 (1835). Du vill väl läppja bägarn af rubin? Rydberg Faust 256 (1878). Om man läppjat honung .. (smakar ett äpple) syrligt. Dens. Varia 34 (1894). Blå orkidéer läppja luftens ånga (i växthuset). Österling ÅrVis. 95 (1907). Det var något i .. (Levys gester, tonfall osv.), som hon avnjöt långsamt, läppjande, klunk för klunk liksom en rädd drinkare. Siwertz Sel. 2: 186 (1920). — särsk. i uttr. läppja på ngt (i sht dryck l. dryckeskärl o. d.), med läpparna (o. tungan) beröra o. smaka l. smutta på ngt; förr äv.: slicka på ngt. Dähnert 170 (1746). Stundom läppjade hon på pankaksspaden och mjölvispen. CFDahlgren 4: 144 (1831). (Jag) tvangs .. att läppja på ett glas (öl). Böttiger 6: 60 (c. 1875). Så snart .. (maskarna) läppjat på .. (mullbärslövet), drogo de sig .. tillbaka. Strindberg SvÖ 4: 125 (1891). Läppja på lesbiskt vin. Risberg Prop. 19 (1905). särsk. bildl.; jfr LUKTA 6. Läppja ej på andaktens bölja! Drick djupt! Bremer Nina 177 (1835). (Eleverna) hafva .. hunnit att läpja på modersmålet och tyskan. TSvLärov. 1859—61, s. 280. (Ingen hade) stort mer än läppjat på skönliteraturens alster. Hedenstierna Marie 67 (1896).
Särsk. förb. (†): LÄPPJA I SIG. till 1: dricka (ngt som en hund l. katt). (Han) måste falla ned, och på 4 fötter läpja i sig något vatten. Kempe FabritiiL 75 (1762). —
LÄPPJA UPP l. OPP. till 1. (En) del af (skalde)-mjödet .. läppjas opp af förolyckade rimsmidare. Böttiger 5: 238 (1871, 1874).