SAOL

publicerad: 2015  
lärka
lärka substantiv ~n lärkor • en fågel​ – De flesta sammansättn. med lärk- hör till lärka.
Singular
en lärkaobestämd form
en lärkasobestämd form genitiv
lärkanbestämd form
lärkansbestämd form genitiv
Plural
lärkorobestämd form
lärkorsobestämd form genitiv
lärkornabestämd form
lärkornasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
lärka lärkan lärkor
lärk·an
substantiv
lär`ka
● typ av drillande, vanligen brun­spräcklig tätting som bygger bo på marken särsk. (som själv­ständigt ord) om sång­lärka
berglärka; tofslärka; trädlärka
lärkorna sjunger mest i flykten
glad som en lärka se glad
pigg som en lärka se pigg
belagt sedan ca 1325 (i ortnamn; (Westgöta-Lagen)) fornsvenska lärikia; trol. lån från lågtyska lewerike med samma betydelse; av om­diskuterat och osäkert urspr.
Lärkan slår i skyn sin drill. Gunnar Wennerberg, Gluntarne (1850), nr 25
Till SO

SAOB