SAOL

publicerad: 2015  

lantis

lant·­is [lan´t‑] substantiv ~en ~ar • ⟨vard.⟩ bort­kommen person från landet

Singular
en lantis	obestämd form
en lantis	obestämd form genitiv
lantisen	bestämd form
lantisens	bestämd form genitiv
Plural
lantisar	obestämd form
lantisars	obestämd form genitiv
lantisarna	bestämd form
lantisarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

lantis lantisen lantisar

lant·is·en

substantiv

lan´tis

● ned­sättande (något bort­kommen och ta­fatt) person från lands­bygden

JFR bonde

○ äv. i adjektivisk an­vändning

han är lite lantis

belagt sedan 1890; till 1land!!

Till SO

SAOB

publicerad: 1939  

LANDTIS lan4tis, sbst. m.||(ig.) o. adj. oböjl.; ss. sbst. best. -en; pl. -ar.

Etymologi

[kortform till ssgr med LANDT- (ss. LANDT-BO, LANDTBRUKARE; se för övr. LAND ssgr F); med avs. på bildningen jfr BONDIS, DEKIS, GÄSTIS m. fl.]

(starkt vard.; vanl. nedsättande)

I. sbst.: landtbo; jordbrukare. Afzelius ModTyLekt. 1: 86 (1890). Några landtisar som händelsevis voro inne i stan. Berg Föräldr. 128 (1899). När jag kryade på mig (efter sjukdomen) så ville de ha mig till lantis. Siwertz Låg. 23 (1932).

II. adj. i predikativ anv.: landtlig (se d. o. slutet); stundom närmande sig bet.: bortkommen i fråga om stadsförhållanden o. d. Han är en smula landtis. Levertin (1891) hos Söderhjelm Levertin 1: 316. Fyris 1897, nr 50, s. 2.

Till SAOB