SAOL

publicerad: 2015  

lindorm

lind|­orm substantiv ~en ~ar • ett sago­djur; ​till lind

Singular
en lindorm	obestämd form
en lindorms	obestämd form genitiv
lindormen	bestämd form
lindormens	bestämd form genitiv
Plural
lindormar	obestämd form
lindormars	obestämd form genitiv
lindormarna	bestämd form
lindormarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

lindorm lind­ormen lind­ormar

lind|­orm·en

substantiv

lin`dorm

● ett sago­väsen i form av en jätte­lik orm

belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska lindormber; ev. till ett adjektiv som mot­svarar isl. linnr 'mjuk', sv. dial. linn(er) 'mild (om väder)'; jfr ur­sprung till 1linda 2, lindra

Till SO

SAOB

publicerad: 1940  

LINDORM lin3d~ωr2m, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.

Etymologi

[fsv. lindormber, liksom d. lindorm av mnt. lindworm, mnl. lindeworm, motsv. nor. linnorm, isl. linnormr, mht. lintwurm; av ORM samt en förled motsv. ä. d. lind, isl. linnr, linni, fht. lint, orm, av stammen i LIND, adj., o. eg. åsyftande ormens mjuka, böjliga kropp]

1) ett i folktron (folksagan, folkvisan) förekommande fabeldjur framställt ss. en (jättelik, vanl. människofientlig) orm; jfr DRAKE, sbst.1 1, samt HJUL-, MAN-, RING-ORM. Signa Lilla sig utom lunden går, / .. Der möter henne en lindorm så stor. SvForns. 2: 270. OPetri Kr. 6 (c. 1540). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 329 (1864). Wigström Folkd. 2: 122 (1881). — särsk. om bild föreställande en lindorm (i bet. 1); särsk. herald. Lindormen (ss. kalendertecken) betyder Spanien. Rålamb 4: 94 (1690). Schlegel o. Klingspor Herald. 60 (1874).

2) [oeg. anv. av 1] (†) zool. (ormliknande ödla av) släktet Amphisbæna Lin.; jfr MASK-ÖDLA. Retzius Djurr. 66 (1772). Regnér Begr. 182 (1780).

3) [oeg. anv. av 1] (†) zool. om vissa ormar; särsk. om (orm av) släktet Python Daud. Œdman Bahusl. 48 (1746). Nilsson Fauna II. 2. 1: 40 (1828; om Python amethystinus et Tigris). WoJ (1891).

Till SAOB