SAOL

publicerad: 2015  

longör

long·­ör [loŋgö´r] substantiv ~en ~er • lång­randigt av­snitt t.ex. i bok el. skåde­spel

Singular
en longör	obestämd form
en longörs	obestämd form genitiv
longören	bestämd form
longörens	bestämd form genitiv
Plural
longörer	obestämd form
longörers	obestämd form genitiv
longörerna	bestämd form
longörernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

longör longören longörer

long·ör·en

substantiv

[låŋgö´r]

● ut­draget, föga under­hållande av­snitt av skildring, före­ställning eller dylikt

longörer före­kommer, sär­skilt när författaren blandar in sina egna filosofiska reflektioner

belagt sedan 1843; av franska longueur med samma betydelse, till long, lat. long´us 'lång'

Till SO

SAOB

publicerad: 1941  

LONGÖR loŋgö4r l. -œ4r, r.; best. -en, äv. -n; pl. (i konkret anv.) -er.

Etymologi

[av fr. longueur, till long, longue, lång, av lat. longus, lång (se LÅNG)]

eg. o. urspr.: långrandighet, långtrådighet; nästan bl. konkret, om långrandigt, ”dödt” parti i en bok, ett skådespel, ett musikstycke o. d.; äv. allmännare. Vådevillen var ganska rolig men hade sina longörer. Dahlgren 1Ransäter 300 (i handl. fr. 1843). Stämningen var glad / Och fri ifrån longörer. Wennerberg 1: 33 (1881). DN(A) 1932, nr 29, s. 5.

Till SAOB