SO
publicerad: 2021
lusfattig
lusfattigt lusfattiga
lus|fatt·ig
adjektiv
lu`sfattig 
●
vardagligt
ytterst fattig
lusfattig (på något)
belagt sedan 1917
SAOB
publicerad: 1941
LUS lɯ4s, f. l. r.; best. -en; pl. löss lös4 (OPetri Kr. 25 (c. 1540) osv.) ((†) lyss PPGothus Und. M 3 b (1590), Grubb 62 (1665); lösser Tiällmann Gr. 172 (1696), Broman Glys. 3: 690 (c. 1740)), äv. (numera bl. i bet. 3 c) lusar (Wallin Bref 51 (1844; i bet. 1)); stundom (vard., ngt eufemistiskt) LÖSS lös4, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(lu(u)s (lvs) 1541 osv. luss (lvss, -sz) 1538—1621. luuss (-sz) 1659 (: Luuszdöda), 1676—1694 (: Luuszgräs). löss, sg. 1891—1932)
Etymologi
[fsv. lus, motsv. d. lus, isl. lús, mnt. lūs, t. laus, eng. louse; jfr kymr. lleuen (av loṷes-)]
1) insekt av ordningen Anoplura, som suger blod av däggdjur; vanl. om de hos människan förekommande arterna Pediculus capitis Lin. (huvudlus), P. vestimenti Lin. (klädlus), Ptinius pubis Lin. (flatlus); äv. (vard.) koll.; jfr 2. Få, ha löss. Vara full med löss l. (vard.) lus. Loppor och löss. VarRerV 53 (1538). För löss i hufwudett (användes visst medel). OMartini Läk. 42 (c. 1600). Drömde man, att man hade lus, betydde det, att man snart fick pänningar. Landsm. VIII. 2: 91 (1891). Sjövall Sjukd. 55 (1924). — jfr FLAT-, FÄ-, HUND-, HUVUD-, KLÄD-, SVIN-LUS m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspr. o. folkliga talesätt (jfr b), t. ex.: Slep icke lusen j skinfällen. SvOrds. C 2 b (1604). (Den som) taar månge Gäster i Hws, / Them bijter offta en fremmand Lws. Forsius Fosz 499 (1621). Man kan intet ta af lusen mer än skinnet. Rhodin Ordspr. 93 (1807). Det är ömkligt att höra lössen hosta, fast de inga bröst ha. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är inte värdt att dräpa löss med släggor. Därs. Man aktar sina löss för snufva. Därs.
b) i jämförelser. (Bönderna) voro tyste som en lus. Bureus Suml. 549 b (c. 1600; hskr.). Han är fattig som en lus. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). Enveten, som lusen i skorfven. Granlund Ordspr. (c. 1880). Dum som en spån, men trogen som lusen! Molin FrÅdal 147 (c. 1895). — särsk. i uttr. (röra sig) som (en) lus på en tjärad sticka, äv. tjärad spån, näver o. d., om ngn l. ngt som rör sig l. går mycket långsamt; äv. bildl. De, som gå som lus på kiärad spån. Linné Diet. 1: 54 (c. 1750). Han .. går som en lus på en tjärad sticka. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ekan gick fram ”som en lus på en tjärad näfver”. Strindberg Hems. 130 (1887). jfr (†): Så äre wij nu på resan, och lijder then, som med een luusz på en tiära kåpo. SthmMag. 1781, s. 258 (1626).
c) (starkt vard.) i bildl. l. förbleknad anv.
α) i uttr. läsa lusen av ngn, skrupensa upp ngn ordentligt, läsa lagen för ngn. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Han) skulle haft en sån där profoss som Du att läsa lusen af honom emellanåt. Strindberg GVasa 192 (1899). NDA(A) 1935, nr 15, s. 1.
β) nedsättande, om person. Han hade kallatt adelen ”hungroga lööss”. ConsEcclAboP 141 (1658). En ekonomiskt oberroende lus. SöndN 1904, nr 6, s. 4. Nordström Landsortsb. 173 (1911). jfr: Lus i den röda fanans veck. Holm BevO 157 (1939).
γ) i uttr. leva lusen, leva ”rullan”, leva om, ”leva bus”. Grimberg SvFolk. 2: 10 (1914). Ekelund Sillanpää Silja 211 (1931).
2) om insekt l. (i ssgr) annat djur som till utseende l. levnadssätt liknar en lus (i bet. 1); särsk. om vägglus (utom i fackspr. uppfattat ss. hörande till 1). Man finner löss bakom tapeterna. Det är löss i soffan. Hela växten är full av löss. Hwadh floghmatken bliffua låter, thet fräter lwsen. Joel 1: 4 (Bib. 1541; Vulg.: rubigo; Luther: das Geschmeis). Lösser större och smärre, som vistas mäst vid siögräsen. Broman Glys. 3: 690 (c. 1740). Linné Sk. 50 (1751; om bladlus). — jfr BARK-, BARR-, BI-, BLAD-, BOK-, BUSK-, DRUV-, ELEFANT-, FISK-, FÅGEL-, FÅR-, GRAN(BARR)-, HAVS-, HUND-, HÄGG-, HÖNS-, JORD-, KARP-, POPPEL-, SJÖ-, TRÄD-, VIN-, VÄGG-LUS m. fl.
3) om föremål som har viss likhet med en lus.
c) snick. liten träbit som användes för att laga kvisthål, springor o. d.; äv. om kitt som användes för dylikt ändamål.
Ssgr (i allm. till 1; utom i fackspr. l. i fråga om ä. förh. starkt vard.): A: LUS-ASK. nedsättande, om hus o. d., äv. om person. Dahlbäck Åb. 177 (1914). —
-BORSTE.
2) ss. okvädinsord, om person (eg. om person som har löss). Landsm. XVIII. 8: 26 (1900). Nordström Landsortsb. 403 (1911). —
-BRÄDE. (förr) träskiva varöver man kammade l. borstade håret (för att huvudlössen därefter skulle kunna oskadliggöras). RedNordM 1910, s. 11. —
-DÖDA, r. l. f. [jfr LOPPE-DÖDA] (†) växten Delphinium Staphisagria Lin., vars frön förr användes mot ohyra. Franckenius Spec. D 4 a (1659). Serenius Kkkk 3 a (1757).
-FLOKA, r. l. f., äv. -FLOK, förr äv. -FLOKE. [dekokt på växten användes mot ohyra] (i vissa trakter) växten Aconitum lycoctonum Lin. (A. septentrionale Koelle); jfr LUS-GRÄS 2, -HATT, -ÖRT 1. Linné Fl. nr 476 (1755; fr. Medelpad). —
(1, 2) -FLUGA. zool. (som ytterparasit levande) insekt av den till ordningen tvåvingar hörande gruppen Pupipara; i pl. äv. ss. namn på denna grupp l. på familjen Hippoboscidæ. Thomson Insect. 311 (1862). 4Brehm 13: 544 (1930). —
-FRÖ. (lus- 1797 osv. luse- 1815—1849) sabadillfrö (som användes mot ohyra); förr äv. om fröna av Delphinium Staphisagria Lin.; jfr LUSDÖDE-FRÖ. Nemnich Waarenlex. 98 (1797). Synnerberg (1815). 2NF 24: 241 (1916). —
(1, 2) -FULL. (lus- 1807—1885. löss- c. 1730) (numera knappast br.) Broman Glys. 3: 51 (c. 1730). Schulthess (1885). —
-GRÄS. (lus- 1685 osv. luse- 1638—1926. löss- 1885. lösse- 1745—c. 1870) [vanl. med syftning på växternas anv. mot ohyra, i bet. 3 o. 6 på grund av att nötkreatur som äta växterna anses få löss, i bet. 5 o. 9 på grund av att de taggiga (del)frukterna häfta fast vid kläderna] ss. namn på vissa växter.
1) (i vissa trakter) = -LUMMER; förr äv. om Lycopodium clavatum Lin., mattlummer. Broocman Hush. 3: 59 (1736; trol. om luslummer). Linné Fl. nr 857 (1745; fr. Uppl.). Rothof 317 (1762; om L. clavatum Lin.).
3) (†) Pedicularis palustris Lin., kärrspira; äv. i uttr. brunt lusegräs. Franckenius Spec. D 4 a (1638). Serenius Kkkk 1 a (1757).
5) (†) i uttr. ludet lusgräs, Torilis anthriscus (Lin.) Gmel., rödfloka. Rudbeck HortBot. 26 (1685). Bromelius Chl. 17 (1694).
6) (†) i uttr. gult lusegräs, Rhinanthus major Ehrh., höskallra. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 46.
7) (lösse-, löss-) (†) Nepeta cataria Lin., kattmynta. Linné Fl. nr 486 (1745; fr. Bohusl.). Lyttkens Ogräs 40 (1885; fr. Bohusl.).
9) (†) Cynoglossum officinale Lin., hundtunga. Fries Ordb. 155 (c. 1870). Lyttkens Ogräs 38 (1885). —
-HATT. (i vissa trakter) = -FLOKA; äv. i uttr. stor lushatt. AfhNaturv. 2: 114 (1831; fr. Dalarna). —
-HUND. (lus- 1731 osv. lusa- 1614) nedsättande l. ss. okvädinsord, om person: fähund, usling. Rondeletius 51 (1614). Nordström Landsortsb. 361 (1911). —
-KUNG.
1) (numera knappast br.) till 1, urspr. om lusig person; nedsättande o. ss. okvädinsord: lushund. SvTyHlex. (1851). Lundell (1893; folkmål).
-KUSK. (numera nästan bl. i Finl.) urspr.: lusig kusk; ss. okvädinsord: lushund. Atterbom Minn. 374 (1818). Tavaststjerna Tärnbg 22 (1894). —
-LUMMER. [dekokt på växten användes mot ohyra] (i vissa trakter) växten Lycopodium selago Lin., bärglummer. Linné Fl. nr 955 (1755; fr. Västergötl.). —
-OFFER. [östsv. dial. lusoffer, om liten o. maläten person; enl. Dalin (1853) förvrängning av LUCIFER] (numera föga br.) nedsättande o. ss. okvädinsord, om person: lushund. Dalin (1853). Landsm. XVIII. 8: 26 (1900; i studentspr. fr. Upps.). —
-RÄFSA, r. l. f. [sv. dial. lusaräfsa] urspr.: (fin)kam som användes för att kamma bort löss; numera bl. skämts., om kam i allm. Björkman (1889). NärGickSkol. 204 (1934). —
-SALVA, r. l. f. (lus- 1610 osv. luse- 1581—c. 1645) (förr) salva (av olika sammansättning) mot löss. TullbSthm 12/5 1581. —
-SJUKA. (lus- 1642 osv. luse- 1640—c. 1710) i äldre medicin: sjukdom med bölder vid vilken löss antogs uppkomma gm självalstring; i nutida medicin ngn gg om sjukligt tillstånd som uppstår gm riklig förekomst av löss o. gm lusbett föranledda hudskador. Linc. (1640; under phthiriasis). SvUppslB 17: 1090 (1933). —
-SOT, r. l. f. (lus- 1635—1857. luse- 1635—1700) (†) i äldre medicin: lussjuka. Schroderus Os. III. 1: 59 (1635). Hygiea 1857, s. 275. —
-VASK(ER). (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) nedsättande o. ss. okvädinsord, om person: lushund. Kling Spect. U 3 b (1735). Lundell (1893; folkmål). —
-ÖRT. (lus- 1638—c. 1870. luse- 1640—1700) (†)
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): LUSA-HUND, se A. —
-RÅD(ET). [jfr ä. d. luseråd] (†) i uttr. gripa till lusarådet, klia sig i huvudet l. bakom örat (liksom om man hade löss). Han grijper til Lwsarådet. Grubb 517 (1665). Hiärne 3Hdskr. 66 (c. 1716).
C (numera bl. bygdemålsfärgat): LUSE-FRÖ, -GRÄS, se A. —
-KRUT. [jfr d. lusekrud, nt. luuskruud, t. lauskraut] (†) = LUS-DÖDA. IErici Colerus 2: 387 (c. 1645). —
-SALVA, -SJUKA, -SOT, -ÖRT, se A.
D († utom i -ANGREPP): (2) LÖSS-ANGREPP~02, äv. ~20. (i fackspr.) om angrepp av bladlöss. LAHT 1917, s. 128. —
-FULL, -GRÄS, se A.
E (†): LÖSSE-GRÄS, se A.
Avledn.: LUSA, v., -ning. (lusa 1651 osv. lusza 1651)
1) (numera föga br., starkt vard.) till 1: befria (ngn l. ngt) från löss, löska; äv. refl.; förr äv. bildl.: ansätta (ngn). Ekeblad Bref 1: 69 (1651; enligt hskr.; bildl.). Bellman 5: 360 (c. 1775; refl.). Jag sitter .. ock lusar mina gamla skinnbyxor. Landsm. VII. 8: 12 (1889). Hammar (1936; refl.). jfr AVLUSA.
3) (starkt vard.) eg.: röra sig sakta som en lus; gå l. arbeta långsamt, söla; jfr LUS 1 b slutet. ÖoL (1852). särsk. i p. pr. i adverbiell anv. med förstärkande bet. Hur kan man för resten torka disk så lusande långsamt! Oliv Röst. 132 (1929).
4) (vard.) till 1, 2, i uttr. lusa i ngt, långsamt o. noggrant genomgå ngt (t. ex. en bok), snoka i ngt. Hellström ManHum. 2: 149 (1923).
5) (vard.) snick. till 3 c: sätta i en ”lus”.
lusa full. (numera föga br., vard.) till lusa 2: lusa ner. Dahlman Reddej. 50 (1743). Östergren (1932).
lusa igenom. (vard.) till lusa 4: ”gräva sig igenom” l. ”snoka igenom” (en bok l. dyl.). Tholander Ordl. (c. 1875).
lusa ned l. ner. (numera föga br., vard.) till lusa 2: göra så att ngn l. ngt blir full(t) av löss; äv. refl.: råka få löss på sig; förr äv. bildl.: söla ned sig. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Weste (1807; refl.). Östergren (1932). —
LUSAKTIG, adj. till 1: som liknar en lus; särsk. (numera föga br.): sölig; jfr LUS 1 b slutet. Weste (1807). Stacpoole Freg. 155 (1920). —
LUSIG, förr äv. LUSOT, adj. (-ig(h) 1587 osv. -og(h), -ug 1582—1684. -ett 1610. -ot c. 1645—1696) (vard.)
1) till 1, 2: som har löss, som är full av löss. Paltogh och lusogh klädher. PErici Musæus 2: 303 b (1582). Ingen är för gammal att bli lusig. Granlund Ordspr. (c. 1880). De lusiga, otäta, dragiga hybblena. Lindqvist Herr. 207 (1917). särsk. (numera föga br.) bildl.: vedervärdig; lumpen. The äre förmöglade vthi thet lwsiga Papisterijt. PJGothus Spangenberg Ridd. F 4 b (1592). Ingen hederlig man kan stå i led med sådana lusiga Statsförbättrare (som osv.). Tegnér (WB) 7: 518 (1835).
2) (starkt vard.) sölig, långsam, ”slö”; jfr LUS 1 b slutet. Schultze Ordb. 2887 (c. 1755). Det går så lusigt. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Nordström Sönd. 104 (1910).
Avledn.: lusighet, r. l. f. (vard.)