SAOL
publicerad: 2015
malajiska
malaj·iska
[malaj´‑]
substantiv
~n malajiskor 1 knappast pl.; ett språk som talas i Sydöstasien2 kvinna från vissa delar av Sydöstasien
| Singular | |
|---|---|
| en malajiska | obestämd form |
| en malajiskas | obestämd form genitiv |
| malajiskan | bestämd form |
| malajiskans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| malajiskor | obestämd form |
| malajiskors | obestämd form genitiv |
| malajiskorna | bestämd form |
| malajiskornas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
malajiska
malajiskan malajiskor
malaj·isk·an
substantiv
malaj´iska 
1
knappast plur.
ett indonesiskt språk med stor spridning i Sydöstasien
(på) malajiska
belagt sedan 1751
2
malajisk kvinna
belagt sedan 1855
SAOB
publicerad: 1942
MALAJISK malaj4isk, förr äv. MALAJSK, adj.; adv. -T.
Ordformer
(malaj- (-ai-, -ay-) 1784 osv. maley- (-ei-) 1685—1755. -isk 1755 osv. -sk 1685—1893. se äv. MALAJISKA (under avledn. nedan))
Etymologi
som har avseende på l. tillhör l. härstammar från malajerna l. de av dem bebodda länderna. Malajiska halvön, halvön Malacka. Malajiska öarna, indiska arkipelagen. Möller 1: 205 (1755). Den malajiska eller bruna (rasen), på öarna i Indiska och Stilla hafven. Svensén Jord. 103 (1884). Grimberg VärldH 8: 169 (1938). — särsk.
a) malajiska språket, ett på Sumatra o. Malackahalvön talat språk som spridt sig över hela den ostindiska övärlden. Spegel GW 123 (1685).
Ssg: MALAJISK-, förr äv. MALAJSKT-POLYNESISK. (malajisk- 1886 osv. malaiskt- 1859) om språkstam: malajopolynesisk. Schiller SvSpr. 6 (1859). 19Årh. VIII. 2: 113 (1924).
Avledn.: MALAJISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; i bet. 2 förr äv. MALAJESISKA l. MALAJSKA, r. l. f. (malaiska (i bet. 2) 1751, 1757. malajiska (-ay-) 1851 osv. malajska (i bet. 2) 1784—1854. malayesiska (i bet. 2) 1787. maleiska (i bet. 2) 1783—1788)