SAOL

publicerad: 2015  
mantagel
man|­tagel substantiv ‑taglet; pl. ~, best. pl. ‑taglen till 4man tagel
Singular
ett mantagelobestämd form
ett mantagelsobestämd form genitiv
mantagletbestämd form
mantagletsbestämd form genitiv
Plural
mantagelobestämd form
mantagelsobestämd form genitiv
mantaglenbestämd form
mantaglensbestämd form genitiv

SO

SAOB

publicerad: 1942  
MAN ma4n, sbst.1, r. l. f. (l. m.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar (Sahlstedt (1757) osv.) ((†) -er KlädkamRSthm 1618 B, s. 34 a).
Etymologi
[fsv. man, f., motsv. d. man, isl. mǫn, mnt. mane, mht. man (pl. mene), t. mähne (med ä från pl.), eng. mane; eg.: hals l. nacke; besläktat med fir. muin, hals. — Jfr MANKE]
1) det långa hår som hänger ned från övre delen av halsen på hästen o. vissa andra större däggdjur, t. ex. lejon o. älg; stundom äv. om annan likartad hår- (l. fjäder)beklädnad på djur; äv. (i vitter stil) om hjälmbuske av hästtagel. BtFinlH 2: 82 (1550). Tempeus Messenius 117 (1612; på heraldiskt lejon). Linné Vg. 222 (1747; på älg). Tetis son i sin vagn, med sväfvande manar på hjelmen. Adlerbeth Æn. 17 (1804). LAHT 1901, s. 310 (på skotsk höglandsboskap). Rendahl Brehm 2: 361 (1929; på manfår). — jfr HÄNG-, HÄST-, LEJON-MAN m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl. Böljans hvita mahn. BEMalmström 6: 207 (1845). I din (dvs. julgranens) mörka man. Ossiannilsson Hem. 36 (1915).
2) i utvidgad anv., om yvigt huvudhår hos man l. kvinna; i sht ngt skämts. Det tjenstförrättande bodlejonets pomaderade man. Naumann GranskKr. 1: 160 (1872). Artisten .. / Som hundrade gånger ur pannan om da'n / Stryker manen. Nordlund Bit. 144 (1894). De elva medtävlerskorna .. slet i den guldgula manen (på den tolfte). Bergman LBrenn. 14 (1928).
Ssgr (till 1): A: MAN-BÄRANDE, p. adj. —
-DUVA, f. l. r. zool. kragduva. NF (1886).
-FÅR. zool. det i Nordafrika levande getliknande fårdjuret Ammotragus lervia Pall., som har en manliknande hårbeklädnad på halsens undersida, skulderbladen o. frambenens yttersida. 1Brehm 1: 517 (1874).
-FÄSTE. (i fackspr.) jfr fäste 5 a. Billing Hipp. 358 (1836).
-HÅR. Nemnich Waarenlex. 725 (1801).
-KAM. (man- 1569 osv. mane- 15821583)
1) för kamning av hästens man. TullbSthm 16/6 1569.
2) hippol. på häst: halsens övre rand (där manen har sitt fäste). Billing Hipp. 89 (1836). Jockeyerna sutto .. med hakan hvilande på mankammen. Lewenhaupt Reddy 152 (1907).
-LAV. bot. lav tillhörande släktet Alectoria Ach., i sht arten A. jubata (Lin.) Ach., vilken växer i form av ett från träden nedhängande ”skägg”; jfr tagel-lav. Westring SvLafv. 2: 183 (1805).
-ORM. ett i folktron förekommande fabeldjur framställt ss. en med man försedd orm. Flogdrake eller Manorm. Rudbeck Atl. 2: 331 (1689). Karlfeldt FridLustg. 142 (1901). UplFmT 35: Bil. 2, s. 8 (1920).
-SKORV. veter. visst skorvartat eksem som uppträder i sht i manfästet. Lundberg HusdjSj. 482 (1868).
-STAD. (†) hippol. om manfästet. Bure Häst. 36 (1801). Lundberg HusdjSj. 482 (1868).
-TAG. ridk. grepp i manen vid uppsittning på en häst. Wrangel HbHästv. 285 (1885).
-TAGEL. (man- 1836 osv. mane- 1648) VRP 1648, s. 280.
B (†): MANE-KAM, se A.
-STÄLLE. = man-stad. IErici Colerus 2: 270 (c. 1645).
-TAGEL, se A.
Avledn.: MANIG, adj. om däggdjur: som har man; numera bl. ss. senare led i ssgr. Schultze Ordb. 2963 (c. 1755). jfr guld-manig.