SAOL
SO
publicerad: 2021
1matt
matten
matt·en
substantiv
●
definitiv förlustställning i schack genom att kungen inte kan skyddas
schack matt; damoffer och sedan en snygg matt
belagt sedan 1771;
se ursprung till
schackmatt
2matt
neutrum matt, bestämd form och plural matta
adjektiv
1
som saknar normal kraft i livsfunktionerna
matt (av något/att+verb)
matt_(av något)
matt_(av att+verb)
hon var matt efter sjukdomen
○
äv.
som vittnar om kraftlöshet eller svagt engagemang
rösten var matt; matta applåder; ungdomsväljarna visade ett matt intresse för valet
○
spec.
som präglas av låg grad av affärslust
tendensen på börsen var matt
belagt sedan 1628;
jfr fornsvenska mat 'schackmatt'; av tyska matt med samma betydelse; identiskt med
1matt; jfr ursprung till
schackmatt
3matt
ingen böjning
adjektiv
●
endast predikativt
som inte kan skydda schackkungen och därför definitivt har förlorat
matthot; mattsättning
vit blev matt; han satte NN matt
○
äv. med konstruktionsväxling
kungen blev matt
belagt sedan början av 1500-talet (inskrift på valvmålning, Täby kyrka, Uppland (Hildebrand));
se ursprung till
2matt 1
SAOB
publicerad: 1943
MATT mat4, adj.2 -are. n. o. adv. =.
Ordformer
(mat c. 1750. matt 1628 osv.)
Etymologi
1) om levande varelse (i sht människa) l. om kroppsdel: vars krafter äro starkt nedsatta, uttröttad, medtagen, svag, kraftlös, ”slak”; förr äv. om ngns sinnen l. själsförmögenheter o. d.: trött, uttröttad, utsliten. Alla matta och tråtta Siälar. Botvidi 24Lijkpr. Y 1 b (1628). OxBr. 6: 43 (1629; om hästar). Hon hvilar sin matta fot på några .. Cypresser. Nordenflycht Turt. 3 (1743). Står man länge för eldbrasan, blifver man mat, at man knapt kan gå. Linné Diet. 1: 70 (c. 1750). Jonas blev plötsligt matt i benen och fick svindel. Siwertz JoDr. 46 (1928). — särsk. bildl., i ssgn TRUMF-MATT; jfr MATTA, v. 1 slutet.
2) som uttrycker l. röjer att ngn är matt (i bet. 1). Matta ögon, matt blick. Matt röst. Then som (har mask) .. har .. en matt puls. Lindestolpe Matk. 18 (1714); jfr 3. Hans (dvs. den döende krigarens) öga lyftes opp ibland, / Fast slocknande och matt. Runeberg 2: 63 (1836). En matt suck trängde sig .. fram ur den sjukas bröst. Almqvist AmH 1: 205 (1840).
3) om (resultat av) värksamhet: som utföres (är utförd) utan kraft l. styrka l. eftertryck, kraftlös; utan intresse, slapp, lam (se LAM, adj. 4), ”tam”. HSH 3: 261 (1747). Hans predikan, den mattaste som nånsin varit hållen. JGOxenstierna Dagb. 19 (1769). (Han) gjorde ett matt försök att hindra dem. Allardt Byber. 3: 89 (1890). Att (han) på ett mycket matt sätt fullgjort sin skyldighet. VL 1895, nr 252, s. 2. — särsk. i fråga om litterär l. musikalisk värksamhet: svag; utan effekt; äv. övergående i bet.: intetsägande; tråkig; talanglös, ointressant. Bellman (BellmS) 2: 13 (1770, 1791). Litteratur Tidningen börjar bli matt. 3SAH XL. 2: 185 (1833). Mig förekom det som om stycket vore något tunt och matt instrumenteradt. Norman MusUpps. 39 (1880, 1888). Aktsluten (i skådespelet voro) för matta. Moberg Rosell 190 (1932).
4) om ngt som förlorat (icke äger) de egenskaper som det under normala förhållanden besitter l. bör besitta; särsk.: som saknar sin normala kraft l. rörelse l. livlighet o. d. — särsk.
b) (numera mindre br.) om dryck, i sht vin: som förlorat sin normala (goda) smak; duven, fadd. Swedberg Dav. § 62 (1713; om vin). Lindberg Ölbr. 132 (1885; om öl). 2UB 4: 622 (1899; om vin).
d) (mindre br.) med. om projektil: som på grund av för ringa anslagskraft icke (nämnvärt) tränger in i den träffade kroppsdelen. FörhLäkS 1863—64, s. 250. LbKir. 1: 587 (1920).
e) handel. om börs, marknadsläge o. d.: som präglas av ringa affärslust; motsatt: fast (se FAST, adj.1 14 h), livlig (se LIVLIG, adj.1 I 4 e). SD(L) 1894, nr 285, s. 7. Tendensen var .. matt på tisdagsbörsen. SDS 1928, nr 51, s. 11.
f) om (företeelser som förorsaka) sinnesförnimmelser: svag; otydlig; vag; föga l. knappt märkbar. Effter n låter .. (g) något matt. .. (t. ex.) Singen, siunga. Giese Sprachm. 1—3: 10 (1730; t. texten: dunckel). Grotenfelt Mejerih. 201 (1881; om smak). Hedlund Fiolsp. 35 (1899; om ton).
g) om färg: icke klar l. skarp l. kraftig; dämpad, blek; äv. i utvidgad anv., om föremål (tyg o. d.): som har dämpad färg. Inga färger kunna .. (så) omärkeligen aftaga från det bjerta til det matta, som (osv.). Bergklint MSam. 1: 155 (1781). Tyger som blötas i decocten (på gälbholts) få deraf en matt, brungul .. färg. Berzelius Kemi 5: 621 (1828). Matta tyger. Bergqvist UndPlanRealsk. 163 (1906).
h) om lysande kropp, ljus, sken o. d.: svag, som icke ger starkt ljus. PH 13: 250 (1785; i bild). Pertans matta flamma. Runeberg 2: 14 (1847). Skenet blev allt mattare. Hammar (1936).
i) i vissa bildl. uttr., om ngts avbild l. återspegling o. d.: blek, svag, färglös. (Mohammedanismen är) en matt skugga af christendomen. Melin JesuL 1: 50 (1842). (På ”Berengaria” är) andra klass i allt .. en mattare avbild av första. Siwertz Lat. 15 (1924).
5) om yta: icke blank l. glänsande, glanslös; om glas: halvgenomskinlig; äv. i utvidgad anv., om föremål: som icke har blank yta. Matt silver l. guld, som gm viss behandling erhållit en matt yta. Matt glasyr (på porslin o. d.). BoupptVäxjö 1745. Tumblare med matt förgyldning. BoupptRasbo 1772. (Lamp-)kupor av matt glas. Linder Tid. 34 (1924). Matt papper (för kopiering). Kroon Reprodukt. 74 (1935).
Ssgr (i allm. till 5): MATT-BEHANDLA, -ing. (i fackspr.) göra (ytan av ngt) matt; mattera; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing. SvSlöjdFT 1926, s. 57. —
(4 g) -BLEK. (i vitter stil) om färg o. d.: matt o. blek. Mattblekt guld. Kullberg Tasso 2: 107 (1860). —
(4 g) -BLÅTT, n. —
(4 g) -BRUNT, n. —
-ETSA. (i fackspr.) etsa (glas, metall) så att det får en matt yta; i sht i p. pf. Mattetsadt glas. AHB 131: 87 (1887). —
(4 g) -FÄRG. (i fackspr.) matt färg; färgstoff varmed dylik färg åstadkommes; äv. guldsm. om lösning vari guldsmedsarbeten kokas för att erhålla matt yta. Almroth Karmarsch 501 (1839; för metallyta). Elge BoktrK 103 (1915). HantvB I. 1: 132 (1934). —
(4 g) -FÄRGAD, p. adj. (föga br.) som har matt färg; matt. Mattfärgadt siden. Freja 1873, s. 3. Östergren (1932). —
-FÖRGYLLA, -ning. (i fackspr.) ge (ngt) en matt förgylld yta; göra (yta) matt förgylld; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om dylik förgylld yta. (Behandlingen) skadar (icke) mattförgyllningen. Herrmann Lackering 39 (1854). Kannan var utförd i mattförgyldt silfver. TT 1898, Allm. s. 62. —
-GLAS. (i fackspr., föga br.) halvgenomskinligt (mattetsat) glas. Cannelin (1921). HantvB I. 2: 86 (1934). jfr: Mattglassökare. PriskurFotogrArtikl. 1900, s. 232 (om sökare av matt glas på kamera). —
(4 g) -GRÅTT, n. —
-GULD.
1) matt guld; anträffat bl. bildl., om matt guldglänsande himmelsfärg. Törneros Brev 1: 366 (1826; uppl. 1925).
2) (i fackspr.) ämne för framställande av matt guldyta på glas, porslin o. d. AHB 119: 37 (1884). HantvB I. 1: 226 (1934). —
-KOKA, v., -ning. guldsm. ge (ett metallföremål) matt yta gm kokning i mattfärg. Kjellin 1177 (1927). —
-LAV. bot. laven Arthonia impolita (Ehrh.) Borr., med matta sporfrukter. Acharius Lich. 56 (1798). —
(4 g) -LILA, n. —
(4 g) -LILA, adj. —
-PAPPER. fotogr. kopieringspapper för framställning av matta kopior. Roosval Burton FotogrABC 66 (1899). —
-PUNS. (i fackspr.) puns som användes för framställning av matta (metall)ytor. Almroth Karmarsch 408 (1839). —
(4 g) -ROSA, r. l. m. l. n. —
(4 g) -ROSA, adj. —
(4 g) -RÖTT, n. —
-SKIVA, r. l. f. fotogr. på kamera: på ena sidan mattslipad (mattetsad) glasskiva på vilken bilden av föremålet kastas så att den blir synlig (för kontroll av skärpa, omfång o. d.); äv. om celluloidskiva för motsv. anv.; visirskiva. Roosval Schmidt 1 (1896). —
-SLINKE. bot. algen Nitella opaca C. A. Ag. (vars stänglar äro grumliga o. ogenomskinliga vid betraktande i genomgående ljus). Krok o. Almquist Fl. 2: 93 (1907). —
-SLIPA, -ning. (i fackspr.) slipa (ngt, i sht glas) så att en matt yta erhålles; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om mattslipad yta. Mattslipadt glas. VetAH 1758, s. 265. Att framställa mattslipning (på en urfjäder). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 27 (1881). —
(4 g) -SVART, n. —
(4 g) -VITT, n. —
Avledn.: mattögdhet, r. l. f.
Avledn.: MATTA, v., MATTERA, se d. o. —
MATTHET, r. l. f. om förhållandet att vara matt; särsk.
1) till 1; ofta konkretare, om (besvärande) känsla (i hela kroppen) av att vara matt; mattighet; förr äv. i pl., om anfall av matthet, svimningsanfall. HC11H 10: 137 (1672). Wallenberg (SVS) 1: 169 (1771; i pl.). På eftermiddagen har Febern och mattheten (hos den sjuke) åter ökats. SP 1792, nr 73, s. 1. Siwertz JoDr. 387 (1928).
3) till 3; särsk. till 3 slutet, i fråga om konstnärlig o. d. värksamhet; äv. konkretare. Thorild Gransk. 1784, 1: 27. I det hela röjer sig (i boken) .. en matthet i uttrycket, som (osv.). Höijer 4: 325 (1797).
4) till 4 g, i fråga om färg o. d.; äv. konkretare. Norrmann Eschenbg 1: 156 (1817). Topelius 23: 95 (1861).
MATTNA, v.
Särsk. förb.: mattna av.
1) till mattna 1, om kroppsdel: bli matt l. mattare. Starka armar mattna af. Hedenstierna Fideik. 245 (1895).
2) till 2, om färg: bli svagare. Himlens färgspel mattnar med ens af. Nordensvan Skuggsp. 47 (1884). —
MATTSAM, se d. o.