SAOL

SO

publicerad: 2021  
1matt matten
matt·en
substantiv
definitiv förlust­ställning i schack genom att kungen inte kan skyddas
schack matt; dam­offer och sedan en snygg matt
belagt sedan 1771; se ur­sprung till schackmatt
2matt neutrum matt, bestämd form och plural matta
adjektiv
1 som saknar normal kraft i livs­funktionerna
matt (av något/att+verb)
matt_(av något)
matt_(av att+verb)
hon var matt efter sjukdomen
äv. som vittnar om kraft­löshet eller svagt engagemang
rösten var matt; matta applåder; ungdoms­väljarna visade ett matt intresse för valet
spec. som präglas av låg grad av affärs­lust
tendensen på börsen var matt
belagt sedan 1628; jfr fornsvenska mat 'schack­matt'; av tyska matt med samma betydelse; identiskt med 1matt; jfr ur­sprung till schackmatt
2 som ut­strålar ljus som saknar klarhet och skärpa vid genom­lysning el. reflexion
MOTSATS blank 1, klar 1
mattrosa; mattslipad
en matt belysning; matta färger
äv. bildligt om före­teelser som inte imponerar
en matt före­ställning
belagt sedan 1785
3matt ingen böjning
adjektiv
endast predikativt som inte kan skydda schack­kungen och där­för definitivt har förlorat
matthot; mattsättning
vit blev matt; han satte NN matt
äv. med konstruktions­växling
kungen blev matt
belagt sedan början av 1500-talet (inskrift på valvmålning, Täby kyrka, Uppland (Hildebrand)); se ur­sprung till 2matt 1

SAOB

publicerad: 1943  
MATT mat4, adj.2 -are. n. o. adv. =.
Ordformer
(mat c. 1750. matt 1628 osv.)
Etymologi
[liksom d. mat av t. matt; urspr. bildl. anv. av MATT, adj.1 — Jfr BEMATTA]
1) om levande varelse (i sht människa) l. om kroppsdel: vars krafter äro starkt nedsatta, uttröttad, medtagen, svag, kraftlös, ”slak”; förr äv. om ngns sinnen l. själsförmögenheter o. d.: trött, uttröttad, utsliten. Alla matta och tråtta Siälar. Botvidi 24Lijkpr. Y 1 b (1628). OxBr. 6: 43 (1629; om hästar). Hon hvilar sin matta fot på några .. Cypresser. Nordenflycht Turt. 3 (1743). Står man länge för eldbrasan, blifver man mat, at man knapt kan gå. Linné Diet. 1: 70 (c. 1750). Jonas blev plötsligt matt i benen och fick svindel. Siwertz JoDr. 46 (1928). — särsk. bildl., i ssgn TRUMF-MATT; jfr MATTA, v. 1 slutet.
2) som uttrycker l. röjer att ngn är matt (i bet. 1). Matta ögon, matt blick. Matt röst. Then som (har mask) .. har .. en matt puls. Lindestolpe Matk. 18 (1714); jfr 3. Hans (dvs. den döende krigarens) öga lyftes opp ibland, / Fast slocknande och matt. Runeberg 2: 63 (1836). En matt suck trängde sig .. fram ur den sjukas bröst. Almqvist AmH 1: 205 (1840).
3) om (resultat av) värksamhet: som utföres (är utförd) utan kraft l. styrka l. eftertryck, kraftlös; utan intresse, slapp, lam (se LAM, adj. 4), ”tam”. HSH 3: 261 (1747). Hans predikan, den mattaste som nånsin varit hållen. JGOxenstierna Dagb. 19 (1769). (Han) gjorde ett matt försök att hindra dem. Allardt Byber. 3: 89 (1890). Att (han) på ett mycket matt sätt fullgjort sin skyldighet. VL 1895, nr 252, s. 2. — särsk. i fråga om litterär l. musikalisk värksamhet: svag; utan effekt; äv. övergående i bet.: intetsägande; tråkig; talanglös, ointressant. Bellman (BellmS) 2: 13 (1770, 1791). Litteratur Tidningen börjar bli matt. 3SAH XL. 2: 185 (1833). Mig förekom det som om stycket vore något tunt och matt instrumenteradt. Norman MusUpps. 39 (1880, 1888). Aktsluten (i skådespelet voro) för matta. Moberg Rosell 190 (1932).
4) om ngt som förlorat (icke äger) de egenskaper som det under normala förhållanden besitter l. bör besitta; särsk.: som saknar sin normala kraft l. rörelse l. livlighet o. d. — särsk.
a) (†) om (åker)jord: utsugen; mager. HC11H 15: 27 (1664). Risingh LandB 23 (1671).
b) (numera mindre br.) om dryck, i sht vin: som förlorat sin normala (goda) smak; duven, fadd. Swedberg Dav. § 62 (1713; om vin). Lindberg Ölbr. 132 (1885; om öl). 2UB 4: 622 (1899; om vin).
c) (†) om brunn: som ger blott ringa mängd vatten; sinande. Hiärne Suurbr. 130 (1680).
d) (mindre br.) med. om projektil: som på grund av för ringa anslagskraft icke (nämnvärt) tränger in i den träffade kroppsdelen. FörhLäkS 1863—64, s. 250. LbKir. 1: 587 (1920).
e) handel. om börs, marknadsläge o. d.: som präglas av ringa affärslust; motsatt: fast (se FAST, adj.1 14 h), livlig (se LIVLIG, adj.1 I 4 e). SD(L) 1894, nr 285, s. 7. Tendensen var .. matt på tisdagsbörsen. SDS 1928, nr 51, s. 11.
f) om (företeelser som förorsaka) sinnesförnimmelser: svag; otydlig; vag; föga l. knappt märkbar. Effter n låter .. (g) något matt. .. (t. ex.) Singen, siunga. Giese Sprachm. 1—3: 10 (1730; t. texten: dunckel). Grotenfelt Mejerih. 201 (1881; om smak). Hedlund Fiolsp. 35 (1899; om ton).
g) om färg: icke klar l. skarp l. kraftig; dämpad, blek; äv. i utvidgad anv., om föremål (tyg o. d.): som har dämpad färg. Inga färger kunna .. (så) omärkeligen aftaga från det bjerta til det matta, som (osv.). Bergklint MSam. 1: 155 (1781). Tyger som blötas i decocten (på gälbholts) få deraf en matt, brungul .. färg. Berzelius Kemi 5: 621 (1828). Matta tyger. Bergqvist UndPlanRealsk. 163 (1906).
h) om lysande kropp, ljus, sken o. d.: svag, som icke ger starkt ljus. PH 13: 250 (1785; i bild). Pertans matta flamma. Runeberg 2: 14 (1847). Skenet blev allt mattare. Hammar (1936).
i) i vissa bildl. uttr., om ngts avbild l. återspegling o. d.: blek, svag, färglös. (Mohammedanismen är) en matt skugga af christendomen. Melin JesuL 1: 50 (1842). (På Berengariaär) andra klass i allt .. en mattare avbild av första. Siwertz Lat. 15 (1924).
5) om yta: icke blank l. glänsande, glanslös; om glas: halvgenomskinlig; äv. i utvidgad anv., om föremål: som icke har blank yta. Matt silver l. guld, som gm viss behandling erhållit en matt yta. Matt glasyr (på porslin o. d.). BoupptVäxjö 1745. Tumblare med matt förgyldning. BoupptRasbo 1772. (Lamp-)kupor av matt glas. Linder Tid. 34 (1924). Matt papper (för kopiering). Kroon Reprodukt. 74 (1935).
Ssgr (i allm. till 5): MATT-BEHANDLA, -ing. (i fackspr.) göra (ytan av ngt) matt; mattera; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing. SvSlöjdFT 1926, s. 57.
-BETS. (i fackspr.) för mattbehandling av trä. Eneberg Karmarsch 2: 527 (1861).
-BETSA. (i fackspr., föga br.) jfr -bets. Eneberg Karmarsch 2: 527 (1861).
(4 g) -BLEK. (i vitter stil) om färg o. d.: matt o. blek. Mattblekt guld. Kullberg Tasso 2: 107 (1860).
(4 g) -BLÅ. Snoilsky 1: 97 (1874).
(4 g) -BLÅTT, n.
(4 g) -BRUN. LAHT 1883, s. 91.
(4 g) -BRUNT, n. —
-ETSA. (i fackspr.) etsa (glas, metall) så att det får en matt yta; i sht i p. pf. Mattetsadt glas. AHB 131: 87 (1887).
-FERNISSA, v. (i fackspr.) fernissa (ngt) så att det får en matt yta. NoK 18: 49 (1923).
(4 g) -FÄRG. (i fackspr.) matt färg; färgstoff varmed dylik färg åstadkommes; äv. guldsm. om lösning vari guldsmedsarbeten kokas för att erhålla matt yta. Almroth Karmarsch 501 (1839; för metallyta). Elge BoktrK 103 (1915). HantvB I. 1: 132 (1934).
(4 g) -FÄRGAD, p. adj. (föga br.) som har matt färg; matt. Mattfärgadt siden. Freja 1873, s. 3. Östergren (1932).
-FÖRGYLLA, -ning. (i fackspr.) ge (ngt) en matt förgylld yta; göra (yta) matt förgylld; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om dylik förgylld yta. (Behandlingen) skadar (icke) mattförgyllningen. Herrmann Lackering 39 (1854). Kannan var utförd i mattförgyldt silfver. TT 1898, Allm. s. 62.
-FÖRNICKLA, -ing. (i fackspr.) jfr -förgylla. HantvB I. 2: 178 (1934).
-FÖRSILVRA, -ing. (i fackspr.) jfr -förgylla. Herrmann Lackering 41 (1854).
-GLAS. (i fackspr., föga br.) halvgenomskinligt (mattetsat) glas. Cannelin (1921). HantvB I. 2: 86 (1934). jfr: Mattglassökare. PriskurFotogrArtikl. 1900, s. 232 (om sökare av matt glas på kamera).
-GLÄNSANDE, p. adj. Rinman 1: 803 (1788).
-GLÄTTAD, p. adj. (i fackspr.) om papper. SFS 1924, s. 854.
(4 g) -GRÅ. Lundberg HusdjSj. 219 (1868).
(4 g) -GRÅTT, n.
(4 g) -GRÖN. Braun Dikt. 1: 25 (1837).
(4 g) -GRÖNT, n. PT 1900, nr 301, s. 3.
(4 g) -GUL. Berzelius Kemi 2: 446 (1812).
-GULD.
1) matt guld; anträffat bl. bildl., om matt guldglänsande himmelsfärg. Törneros Brev 1: 366 (1826; uppl. 1925).
2) (i fackspr.) ämne för framställande av matt guldyta på glas, porslin o. d. AHB 119: 37 (1884). HantvB I. 1: 226 (1934).
(4 g) -GULT, n. Freja 1873, s. 102.
-GYLLENE. (i vitter stil) matt gyllene. Hallström Händ. 129 (1927).
(1) -HUS. (†) konvalescenthem. Zetzell PVetA 1779, s. 42. Tholander Ordl. (c. 1875).
-KOKA, v., -ning. guldsm. ge (ett metallföremål) matt yta gm kokning i mattfärg. Kjellin 1177 (1927).
-KOL. (i fackspr.) stenkol med matt brottyta; motsatt: glanskol. 2UB 5: 178 (1902).
(4 g) -KRÄPP. kräpperat matt siden. SvD(A) 1940, nr 28, s. 5.
-LACK. (i fackspr.) lack(fernissa) som ger en matt yta. AHB 131: 72 (1887).
-LAV. bot. laven Arthonia impolita (Ehrh.) Borr., med matta sporfrukter. Acharius Lich. 56 (1798).
(4 g) -LILA, n.
(4 g) -LILA, adj. —
-PAPPER. fotogr. kopieringspapper för framställning av matta kopior. Roosval Burton FotogrABC 66 (1899).
-POLERA, -ing. (i fackspr.) polera (en yta) så att den blir matt. SvTyHlex. (1851, 1872).
-PUNS. (i fackspr.) puns som användes för framställning av matta (metall)ytor. Almroth Karmarsch 408 (1839).
(4 g) -ROSA, r. l. m. l. n.
(4 g) -ROSA, adj.
(4 g) -RÖD. Rinman 2: 1011 (1789).
(4 g) -RÖTT, n. —
-SJUDA. (†) = -koka. Holmberg (1795; under matir). Schulthess (1885).
-SKIVA, r. l. f. fotogr. på kamera: på ena sidan mattslipad (mattetsad) glasskiva på vilken bilden av föremålet kastas så att den blir synlig (för kontroll av skärpa, omfång o. d.); äv. om celluloidskiva för motsv. anv.; visirskiva. Roosval Schmidt 1 (1896).
-SLINKE. bot. algen Nitella opaca C. A. Ag. (vars stänglar äro grumliga o. ogenomskinliga vid betraktande i genomgående ljus). Krok o. Almquist Fl. 2: 93 (1907).
-SLIPA, -ning. (i fackspr.) slipa (ngt, i sht glas) så att en matt yta erhålles; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om mattslipad yta. Mattslipadt glas. VetAH 1758, s. 265. Att framställa mattslipning (på en urfjäder). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 27 (1881).
(4 g) -SVART, n.
(4 g) -SVART, adj. VetAH 1791, s. 172.
(4 g) -VIOLETT, n. Ekelund Syn. 13 (1901).
(4 g) -VIOLETT, adj. Quiding Hvidehus 227 (1899).
(4 g) -VIT. SthmModeJ 1850, s. 56.
(4 g) -VITT, n.
(2) -ÖGD, p. adj. som har matta ögon. SvTyHlex. (1851, 1872).
Avledn.: mattögdhet, r. l. f.
Avledn.: MATTA, v., MATTERA, se d. o.
MATTHET, r. l. f. om förhållandet att vara matt; särsk.
1) till 1; ofta konkretare, om (besvärande) känsla (i hela kroppen) av att vara matt; mattighet; förr äv. i pl., om anfall av matthet, svimningsanfall. HC11H 10: 137 (1672). Wallenberg (SVS) 1: 169 (1771; i pl.). På eftermiddagen har Febern och mattheten (hos den sjuke) åter ökats. SP 1792, nr 73, s. 1. Siwertz JoDr. 387 (1928).
2) till 2. Matthet i blicken, i rösten. Ekelund Fielding 423 (1765).
3) till 3; särsk. till 3 slutet, i fråga om konstnärlig o. d. värksamhet; äv. konkretare. Thorild Gransk. 1784, 1: 27. I det hela röjer sig (i boken) .. en matthet i uttrycket, som (osv.). Höijer 4: 325 (1797).
4) till 4 g, i fråga om färg o. d.; äv. konkretare. Norrmann Eschenbg 1: 156 (1817). Topelius 23: 95 (1861).
5) till 5, i fråga om yta, glans o. d. TT 1871, s. 119. HantvB I. 1: 235 (1934).
Ssg: matthets-känsla. till matthet 1. Lovén Anv. 31 (1838).
MATTNA, v.
1) [jfr östsv. dial. mattna, bli utmattad] till 1, om kroppsdel; i förb. mattna av 1.
2) till 4 g, om färg; i förb. mattna av 2.
3) till 5, om blank yta, glans o. d.: bli matt l. mattare. Landsm. XVIII. 1: 24 (1912).
Särsk. förb.: mattna av.
1) till mattna 1, om kroppsdel: bli matt l. mattare. Starka armar mattna af. Hedenstierna Fideik. 245 (1895).
2) till 2, om färg: bli svagare. Himlens färgspel mattnar med ens af. Nordensvan Skuggsp. 47 (1884).
MATTSAM, se d. o.