SAOL

publicerad: 2015  

monoteism

mono·­te·­ism [‑is´m] substantiv ~en • tro på en enda gud

Singular
en monoteism	obestämd form
en monoteisms	obestämd form genitiv
monoteismen	bestämd form
monoteismens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

monoteism monoteismen

mono·te·ism·en

substantiv

monoteis´m

● tro på en enda personlig gud

JFR polyteism

belagt sedan 1811

Till SO

SAOB

publicerad: 1945  

MONOTEISM mon1oteis4m (fyrstavigt) l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, r. l. m.; best. -en. Anm. Förr användes stundom den nylat. formen monotheismus. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 15 (1834).

Etymologi

[jfr t. monotheismus, eng. monotheism, fr. monothéisme; av nylat. monotheismus; bildat av gr. μόνος, en, ensam, o. ϑεός, gud]

relig. tro på en enda, personlig gud (under samtidigt förnekande av tillvaron av andra gudar). Phosph. 1811, s. 266. Ymer 1935, s. 350. jfr UR-MONOTEISM. —

Till SAOB