SAOL

publicerad: 2015  

muljera

mulj·­era verb ~de ~t • ut­tala konsonant­ljud med in­slag av j-ljud

Finita former
muljerar	presens aktiv
muljeras	presens passiv
muljerade	preteritum aktiv
muljerades	preteritum passiv
muljera	imperativ aktiv
Infinita former
att muljera	infinitiv aktiv
att muljeras	infinitiv passiv
har/hade muljerat	supinum aktiv
har/hade muljerats	supinum passiv
Presens particip
muljerande
Perfekt particip
en muljerad + substantiv
ett muljerat + substantiv
den/det/de muljerade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

muljera muljerade muljerat

verb

mulje´ra

● ut­tala (konsonantljud) palatalt el. palataliserat, för­mjukat eller dylikt

muljera något

n- och l-ljuden muljeras ofta i spanskan, t.ex. i "Mallorca"

belagt sedan 1845; av franska mouiller 'fukta; späda; muljera'; till lat. moll´is 'mjuk'; jfr ur­sprung till 1moll!!

muljeramuljerande, muljering

Till SO

SAOB

publicerad: 1945  

MULJERA mulje4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.

Ordformer

(förr äv. skrivet mouill-)

Etymologi

[jfr t. mouillieren; av fr. mouiller, av lat. mollire, göra mjuk, avledn. av mollis, mjuk (se MOLL, sbst.2)]

språkv. uttala (en konsonant, vanl. l l. n) med höjning av tungans främre del mot hårda gommen, varigm uppkommer ett i- l. j-liknande biljud, uttala (en konsonant) med ett efterslag av j, palatalisera; jfr JOTERA; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv. l. ss. vbalsbst. -ing. Andersson (1845, 1857). Det mouillerade l. Lidforss FrSpr. 11 (1867).

Till SAOB