SAOL

publicerad: 2015  
multna
multna verb ~de ~t falla sönder till mull, förmultna; murkna
Finita former
multnarpresens aktiv
multnadepreteritum aktiv
multnaimperativ aktiv
Infinita former
att multnainfinitiv aktiv
har/hade multnatsupinum aktiv
Presens particip
multnande
Perfekt particip
en multnad + substantiv
ett multnat + substantiv
den/det/de multnade + substantiv

SO

publicerad: 2021  
multna multnade multnat
verb
mul`tna
ibland med partikelnner kemiskt sönder­delas till ämnen med enkel struktur som ammoniak, kol­syra m.m.; om organiska lämningar; ofta med bi­betydelse av förruttnelse
något multnar
doft av multnade löv; högar av multnade ben
äv. bildligt ofta med partikelnbort förfalla, förstöras
många jul­klappar multnar bort i vinds- och källar­förråd
belagt sedan 1639; till multen
multnamultnande, multning

SAOB

publicerad: 1945  
MULTNA mul3tna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. dial. multne, nor. dial. moltna; till MULTEN]
gm en naturlig upplösningsprocess (särsk. gm oxidation) sönderfalla i l. övergå till mull l. stoft, förmultna, murkna; ofta betecknande en sådan upplösningsprocess som försiggår utan utveckling av stinkande gaser o. dyl. o. motsatt: ruttna; numera bl. om (del av) organism .l ämne av organiskt ursprung (ss. ved, torv, kläder o. d.), förr äv. om oorganiskt ämne (se b); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: förmultnad, murken. Multnade ben, kroppar. Multnande löv. Schroderus Comenius 528 (1639). Ack! i jordens stilla sköte / Multnar blott en vansklig kropp. Wallin Ps. 220 (1809). Mossarne vid Sparkjær äro .. väl multnade. TT 1900, Allm. s. 346. De vid växternas .. multning utvecklade syrorna. NoK 99: 85 (1931). Sentråd är oöverträffad att sy skor med, den multnar inte. Västerb. 1936, s. 112. — jfr AV-, BORT-, FÖR-MULTNA, ävensom HALV-MULTNAD m. fl. — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv., om det stoft o. d. som uppkommer vid förmultning. Dödens välde, som .. förvandlar vårt prål i förakteliga multningar. Dalin Arg. 2: 358 (1734, 1754).
b) (†) om bärgart l. mineral: gm vittring sönderfalla till stoft o. d., vittra sönder, förvittra. Bergman Jordkl. 2: 202 (1774; om lava). Berghällar af icke multnande granit. Hisinger Ant. 4: 49 (1828). Därs. 7: 28 (1840).
c) mer l. mindre bildl.; stundom äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: föråldrad, antikverad. Multnada talsätt. Nicander GSann. 7 (1766). Det goda och ädla af det gamla hade ännu icke multnat och det nya sköt friska skott. HLilljebjörn Hågk. 2: 6 (1867). Betydelsefulla och intressanta verk (kunna) bli publicerade för att sedan stå och multna på hyllorna. SvD(A) 1933, nr 286, s. 7.
Särsk. förb.: MULTNA BORT10 4. multna o. försvinna; äv. bildl. Lucidor (SVS) 150 (1671). Eder rikedom multnar bort. Jak. 5: 2 (Bib. 1917).
MULTNA NED10 4 l. NER4. multna o. försvinna. Fallström VDikt. 1: 185 (1889, 1899). Lagerlöf Holg. 2: 462 (1907).
MULTNA SÖNDER10 40. Heidenstam Svensk. 1: 318 (1908).
Avledn.: MULTNAD, r. l. m. (numera i sht i vitter stil) multnande, förmultning. Gadd ÅmVetA 1770, s. 3. Vatnet (kan) sig icke intränga, och uplösa (det luftfritt under vatten liggande) Trädets inre delar, och i följe däraf icke förorsaka det vi kalle multnad och förruttnelse. Trozelius Rosensten 144 (1771). Borgvall BlomBlåst. 102 (1932).