SAOL
publicerad: 2015
nihilist
nihil·ist
[‑is´t]
substantiv
~en ~er nihilism
| Singular | |
|---|---|
| en nihilist | obestämd form |
| en nihilists | obestämd form genitiv |
| nihilisten | bestämd form |
| nihilistens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| nihilister | obestämd form |
| nihilisters | obestämd form genitiv |
| nihilisterna | bestämd form |
| nihilisternas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1947
NIHILIST ni1hilis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
anhängare av nihilismen.
1) motsv. NIHILISM 1. Palmblad Ensid. 77 (1831). Att katolikerna i allmänhet äro antingen vidskepligt fromma eller nihilister i religionen. (Cavallin o.) Lysander 471 (1880). Andersson Amér 115 (1918). — särsk. motsv. NIHILISM 1 b. Jag (fick) den uppfattning, att i försvarsfrågan funnos bland riksdagsmännen vida flera nihilister, än som ville bekänna det. De Geer Minn. 2: 260 (1892). jfr FÖRSVARS-, SKATTE-NIHILIST.
2) [anv. utgår urspr. från den ry. författaren I. Turgenjev (se språkprovet nedan från 1878)] (förr) motsv. NIHILISM 2. En nihilist är en person, som icke böjer sig inför någon auktoritet, som icke godkänner någon princip utan pröfning, hur stort förtroende denna princip än må åtnjuta. Nyman Turgenjev Fäd. 25 (1878). Aldén Medb. 4: 79 (1885). 3SAH LIV. 2: 17 (1943).
NIHILISTISK, adj.
1) till 1. Boström 3: 39 (1833). De flesta (av Kants samtida) sågo i Kants kunskapsteoretiska filosofi en nihilistisk skepsis: gränsen mellan subjektivt och objektivt var utplånad. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 24. särsk. till 1 b; i ssgn försvars-nihilistisk.