SAOL

publicerad: 2015  

nominalism

nom·­in·­al·­ism [‑is´m] substantiv ~en • upp­fattningen att allmän­begrepp bara är namn utan själv­ständig existens

Singular
en nominalism	obestämd form
en nominalisms	obestämd form genitiv
nominalismen	bestämd form
nominalismens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

nominalism nominalismen

nom·in·al·ism·en

substantiv

nominalis´m

● en lära som hävdar att det enda som existerar är ting och namn på ting och att det så­ledes inte existerar några begrepp i sig

JFR realism 2

belagt sedan 1835; till nominal

Till SO

SAOB

publicerad: 1947  

NOMINALISM nom1inalis4m l. nωm1- l. nå1- l. nω1-, l. 0104, r. (l. m.); best. -en.

Etymologi

[jfr t. nominalismus, eng. nominalism, fr. nominalisme; avledn. av NOMINAL]

1) filos. (från antiken o. medeltiden härstammande) åskådning enligt vilken allmänbegreppen äro blotta namn l. abstraktioner som sakna självständig existens; jfr KONCEPTUALISM, REALISM. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 301 (1835). Borelius Metaf. 2 (1883). Grimberg VärldH 7: 277 (1936).

2) jur. (i rättsregler fastställd) lära enligt vilken en pänningskuld kan betalas med den ursprungliga skuldsummans nominella belopp; motsatt: valorism. Minnesskr1734Lag 2: 695 (1934). 3NF 21: 512 (1935). —

Till SAOB