SAOL
publicerad: 2015
nominalism
nom·in·al·ism
[‑is´m]
substantiv
~en • uppfattningen att allmänbegrepp bara är namn utan självständig existens
Singular | |
---|---|
en nominalism | obestämd form |
en nominalisms | obestämd form genitiv |
nominalismen | bestämd form |
nominalismens | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1947
NOMINALISM nom1inalis4m l. nωm1- l. nå1- l. nω1-, l. 0104, r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
1) filos. (från antiken o. medeltiden härstammande) åskådning enligt vilken allmänbegreppen äro blotta namn l. abstraktioner som sakna självständig existens; jfr KONCEPTUALISM, REALISM. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 301 (1835). Borelius Metaf. 2 (1883). Grimberg VärldH 7: 277 (1936).
2) jur. (i rättsregler fastställd) lära enligt vilken en pänningskuld kan betalas med den ursprungliga skuldsummans nominella belopp; motsatt: valorism. Minnesskr1734Lag 2: 695 (1934). 3NF 21: 512 (1935). —