SAOL

publicerad: 2015  

odåga

o|­dåga substantiv ~n odågor • o­dugling; slyngel

Singular
en odåga	obestämd form
en odågas	obestämd form genitiv
odågan	bestämd form
odågans	bestämd form genitiv
Plural
odågor	obestämd form
odågors	obestämd form genitiv
odågorna	bestämd form
odågornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

odåga odågan odågor

o|­dåg·an

substantiv

o`dåga

● pojke (eller ung man) som ställer till trassel och besvär genom sitt handlande el. genom att vara lat eller dylikt

JFR lymmel

han var en bort­skämd odåga

belagt sedan 1791; bildn. till fornsvenska dogha 'duga; kunna', sidoform till duga

Till SO

SAOB

publicerad: 1949  

ODÅGA ω3~då2ga, f.||ig.; best. -an; pl. -or (Murberg, osv.) ((†) -er HSH, Almqvist Törnr. 3: 152 (1850)).

Ordformer

(-og- 1791—1889. -ug- 1827—1872. -åg- c. 1800 osv.)

Etymologi

[bildat med O- 1 till DUGA (med den ä. biformen doga, dåga); jfr nor. udygja, odåga]

person som icke duger någonting till l. som icke vill uträtta ngt nyttigt arbete; odugling; numera i sht om lat o. hållningslös person (som gör ohägn l. väcker förargelse); ofta om halvvuxen pojke; särsk.: lymmel, slyngel. Murberg FörslSAOB (1791). (K. XI kunde) allrig .. lida odåger och dagdrifvare. HSH 9: 154 (c. 1800). En .. odåga till pojke. Hagberg Shaksp. 10: 100 (1850). De farligaste odågorna ä' de som tro sig duga till något. Hedberg Odåga 16 (1867). Alving DamKlubb. 263 (1931).

Ssgr (tillf.): ODÅGE- l. ODÅGS-, äv. ODÅGA-KRÄK. (odågs-) om person: odugligt kräk, odåga. Svedelius Lif 47 (1887). —

-TID. (odåge-) Under hans värsta odågetid. Östergren (1933). —

-UPPSYN~02. (odåga-) Slapp odågauppsyn. Högberg Boltz. 151 (1920).

Till SAOB