SAOL
SO
publicerad: 2021
odiplomatisk
odiplomatiskt odiplomatiska
o|dipl·om·at·isk
adjektiv
o`diplomatisk 
●
som uppträder osmidigt och därför riskerar att stöta sig med andra
han var alltför odiplomatisk för att kunna fungera som arbetsledare
○
äv. om handling eller dylikt
ett odiplomatiskt uttalande
belagt sedan 1893
SAOB
publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
ODIPLOMATISK. icke diplomatisk; vanl. om person l. ngns uppträdande o. d., motsv. diplomatisk 3. Lundegård Stormf. 130 (1893).
ODISCIPLINERAD, p. adj.
1) om soldat, trupp o. d.: som icke bibragts l. iakttager disciplin; förr äv.: som icke fått (tillräcklig) övning (i militära färdigheter), icke (väl) inövad. Gustaf II Adolf 542 (1629). IllMilRevy 1898, s. 74.
2) i fråga om andra förh. än militära: som icke lärt sig l. vants vid tukt o. ordning; självsvåldig; otvungen, fri, ”lössläppt”; äv. i utvidgad anv., om ngns vanor o. d. Ett .. odisciplinerat och på fyllery begifwet folck. VDAkt. 1720, nr 234. Heerberger Dag 373 (1939; om vanor). särsk. bildl., om fantasi o. d.: obehärskad, otyglad; jfr disciplinera 1 c β. SvLittFT 1835, sp. 334 (om fantasi). Hedberg Torpa 28 (1888; om känslor). —
ODISKRET. (†) som icke visar urskillning; plump, grov; otillbörlig; jfr indiskret 1, ävensom diskret II 1, 2. Linc. (1640). Murenius AV 89 (1642). Hamb. (1700). —
ODISPONERAD, p. adj.
1) indisponerad (se d. o. 1, 2); jfr disponera 4 b δ slutet. Den, som äter för mycket, blifver tung, le, odisponerad. Linné Diet. 1: 57 (c. 1750). Sångerskan var odisponerad. Cannelin (1921).
2) icke tagen i anspråk, som står till förfogande; icke tagen i bruk, oanvänd; äv., om pänningmedel o. d.: oförbrukad; jfr disponera 7. Odisponerad kronojord o. d. (kam.), kronojord osv. i Norrland som icke är avsatt till kronopark l. anvisad till boställen l. upplåten under ständig besittningsrätt. Schück VittA 2: 225 (i handl. fr. 1691). SPF 1824, s. 325. Att odisponerade överskottsmedel skulle avsättas för (visst ändamål). SvRiksd. II. 12: 166 (1934). —
ODISPUTABEL. som icke kan bestridas l. ifrågasättas, oomtvistlig, obestridlig. Att Stenderne vele hafva fredh, dedh är odisputabelt. RP 12: 338 (1648). —
ODISPUTERAD, p. adj.
1) (†) icke dryftad, icke diskuterad; äv. i uttr. låta bliva odisputerat med ngt, icke diskutera l. avhandla ngt. Lundström LPGothus 3: 107 (i handl. fr. 1639: låten). HC11H 1: 25 (1668).
2) (numera knappast br.) motsv. disputera 5: obestridd; icke dragen i tvivelsmål; oomtvistad. Detta odisputerade öfverherrskap, denna lugna ro .. hade tryckt sin pregel på mannen. Benedictsson Ber. 68 (1885). Hammar (1936). —
ODISPUTERBAR3~0020 l. ~0002, adj. [till disputera] (mera tillf.) odisputabel. Tigerstedt Block 51 (1931). —
ODISPUTERLIG, adj.; adv. -en (OxBr. 12: 464 (1620), Cederhielm Handtv. 26 (1794)), -t (KalmStadg. 5/9 1587, Murberg FörslSAOB (1791)). [till disputera] (†) odisputabel. KalmStadg. 5/9 1587. Dher .. (landshövdingarna) finne odisputerligh fattigdoom, skole dhe (osv.). LReg. 179 (1624). Cederhielm Handtv. 26 (1794). —