SAOL

publicerad: 2015  
okvädingsord
o·­kväd·ings|­ord el. o·­kväd·­nings|­ord, o·­kväd·­ins|­ord substantiv ~et; pl. ~ • glåp­ord
Singular
ett okvädingsord (ett okvädningsord, ett okvädinsord)obestämd form
ett okvädingsords (ett okvädningsords, ett okvädinsords)obestämd form genitiv
okvädingsordet (okvädningsordet, okvädinsordet)bestämd form
okvädingsordets (okvädningsordets, okvädinsordets)bestämd form genitiv
Plural
okvädingsord (okvädningsord, okvädinsord)obestämd form
okvädingsords (okvädningsords, okvädinsords)obestämd form genitiv
okvädingsorden (okvädningsorden, okvädinsorden)bestämd form
okvädingsordens (okvädningsordens, okvädinsordens)bestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
okvädningsord okvädnings­ordet, plural okvädnings­ord, bestämd plural okvädnings­orden
eller
okvädingsord okvädings­ordet, plural okvädings­ord, bestämd plural okvädings­orden
o·kväd·nings|­ord·et, o·kväd·ings|­ord·et
substantiv
o`kvädningsord el. o`kvädingsord
● ned­sättande skälls­ord
JFR glåpord, invektiv, tillmäle
grova okvädnings­ord
belagt sedan 1285 (stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska okväþinsorþ; ev. till ett inte belagt okväþin 'som skymfar'; till kväda
Till SO

SAOB

publicerad: 1949  
OKVÄDINSORD ω3kvädins~ω2rd l. -diŋs~, stundom äv. OKVÄDINGSORD ω3kvädiŋs~ω2rd, förr äv. OKVÄDEMSORD, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(okuedanns- 1589. okueden(n)s- (-que-, -qve-) 1527—1639. okvädandes- 1622. okvädings- (-quä-, -qvä-) 1681—1949. okvädins- (-quä-, -qvä-, -inz-) 1598 osv. okvädnings- 1930. oqvad(h)ens- (-qua-) 1535—1653. oquedemz- 1645. oqwädems- (-quä-) 1644. oqvädens- (-quä-) 1540—1836 (om ä. förh.). oqvädims- 1639)
Etymologi
[fsv. oqväþins orþ, motsv. fd. o. ä. d. uqvædhensordh; av en med KVÄDA, v.2, o. OKVÄDE besläktad, men till sin bildning oklar förled o. ORD, sbst.2; formerna oquedemz-, oqvädems- osv. torde bero på anslutning till OKVÄMSORD, formen okvädandes- på anslutning till OKVÄDA, formen okvädings- (jämte okvädnings-) på anslutning till vbalsbst. på -ing. — Jfr OKVÄDESORD]
nedsättande l. skymfligt tillmäle, smädlig l. förolämpande beteckning som ngn använder i tilltal till ngn (stundom äv. om ngn); glåpord, skällsord, invektiv; förr äv.: smädligt resp. ovettigt yttrande (som ngn fäller till l. om ngn), ärerörig beskyllning. Överösa ngn med (i sht förr äv. ge ngn) okvädinsord. OPetri Tb. 192 (1527). Om en .. giffuer .. (den utmanade) oquedens ordh säyandes, Tu är icke man för tigh, och haffuer icke mans hierta i brystet, Och (osv.). Dens. Kr. 50 (c. 1540). Bickiuhwalp... Är ett Oquädins Ord. Stiernhielm WgL 102 (1663). (Han) förföljer O. Warholm med .. oqvädinsord om Ärkebiskopen. AnderssonBrevväxl. 2: 211 (1857). Heerberger NVard. 160 (1936). — särsk. i vissa numera obr. uttr. som beteckna att ngn ger en annan skymfliga tillmälen l. okvädar honom l. fäller äreröriga yttranden till l. om honom; särsk. kalla l. tillägga ngn (belasta ngn med, skälla ngn med l. för) okvädinsord, tala okvädinsord till l. om ngn. G1R 10: 133 (1535). Dårar, flepar och hwad oqwädinz ord mer the kasta på förlåtande Christna. Swedberg Cat. 362 (1709). Fördristar sig Fånge, att .. emot .. (fångvaktaren) fälla oqvädins-ord, .. skall (osv.). SPF 1818, s. 281. — Anm. Då ordet i äldre språkprov är särskrivet, föreligger i vissa fall möjligheten att förleden skall uppfattas ss. adj. OKVÄDINS.
Till SAOB