SAOL
publicerad: 2015
olycksalig
o|lyck·sal·ig
adjektiv
~t ~a • som orsakar olycka el. besvär
| Positiv | |
|---|---|
| en olycksalig + substantiv | |
| ett olycksaligt + substantiv | |
| den/det/de olycksaliga + substantiv | |
| den olycksalige + maskulint substantiv | |
| Komparativ | |
| en/ett/den/det/de olycksaligare + substantiv | |
| Superlativ | |
| är olycksaligast | |
| den/det/de olycksaligaste + substantiv |
SO
publicerad: 2021
olycksalig
olycksaligt olycksaliga
o|lyck·sal·ig
adjektiv
o`lycksalig 
●
som orsakar olycka eller besvär
ett olycksaligt tilltag; den olycksaliga idén att sälja huset
○
äv. om person
den olycksalige NN
belagt sedan 1613 (urspr. om person)
SAOB
publicerad: 1950
OLYCKSALIG ω3~lyksa2lig l. 30~20, stundom 1040 (olycksa´lig Weste), adj. -are ((†) superl. -ligst RARP 4: 200 (1649), Humbla Landcr. 286 (1740)). adv. -EN (†, Schroderus Os. 1: 505 (1635), Lind 1: 1704 (1749)), -T (Murberg FörslSAOB (1791) osv.).
Ordformer
(olyck- (-k-, -kk-) 1613 osv. olycke- 1640)
Etymologi
Anm. Liksom i t. torde ordet i äldre tid ha varit synonymt med ’olycklig' o. först i senare tid fått en förstärkande innebörd: i hög l. högsta grad olycklig.
1) om person.
a) (†) olycklig (se d. o. 1 a), utan framgång. Ryssen bekom allenast en fånge, ther medh the heemdroge, woro gladhe, .. tyckiandes sigh haffua stoor ähra inlagdt, och icke aldeles olycksalighe warit. Petreius Beskr. 2: 141 (1614).
b) (i hög l. högsta grad) olycklig (se d. o. 1 b); jfr anm. ovan; numera bl. starkt känslobetonat o. uttryckande ett beklagande l. fördömande. Forsius Esdra 189 (1613). Wij menniskior äre ett så olycksaligt slächte, att .. ibland oss finnes the som mehr fruchta att mista werldzlig ähra än siälenes saligheet. Gustaf II Adolf 79 (c. 1620). Den förrädiske prästens olycksaliga hustru. Böök ResSv. 174 (1924). Olycksaliga människa, va säjer du! Östergren (1933). särsk. (numera knappast br.) motsatt LYCKSALIG 1 d: osalig, fördömd. Nordforss (1805; substantiverat). Dalin (1853). Hammar (1936).
2) om föremål: i hög l. högsta grad olycklig (se d. o. 2), högst beklaglig, ”sorglig”. Det olycksaliga tornet med sin svankryggiga spira öfver kyrkans kors, erbjuder ingen vacker anblick. Nyblom Bild. 252 (1864).
3) om ngt abstrakt: (i hög l. högsta grad) olycklig (se d. o. 3); jfr anm. ovan; stundom: olycksdiger, ödesdiger; numera bl. känslobetonat o. uttryckande ett beklagande l. fördömande av ngt: beklaglig; stundom: sorgligt känd. Keyser Valens strijdde olycksaligen emot Götherna, och bleff skadd aff en Pijl. Schroderus Os. 1: 505 (1635). Biskop F. är så olycksaligt artig att han nödvändigt vill ha mig att åka i hans vagn. Tegnér (WB) 4: 217 (1822). De olycksaliga sprängskotten. VL 1906, nr 219, s. 3 (rubrik på tidningsnotis). Det olycksaliga avsteg från Perikles' hovsamma politik, som atenarne gjorde, då de (osv.). Grimberg VärldH 2: 511 (1927). Den gamla olycksaliga lusten att förarga. Thulin Boo ÄvTid. 98 (1932). (†) Degligheten är icke allena Siälen skadeligh, vthan och Kroppen så olycksaligh, at (osv.). Schroderus Albert. 1: 72 (1638).
Avledn.: OLYCKSALIGHET, r. l. f. [jfr t. unglückseligkeit] till 1, 3: förhållandet l. egenskapen att vara (i hög l. högsta grad) olycklig, (stor) olycka (se olycka, sbst. 1); numera bl. med förstärkande innebörd (jfr olycksalig anm.) o. känslobetonat, uttryckande ett beklagande l. fördömande av ngt. Schroderus Albert. 2: 111 (1638). Olycksaligheten är, att vij äre råkade uthi ett så stoort och besvärligit krigh. RP 9: 62 (1642). (Biografierna) ha det ofullbordades och stympades olycksalighet över sig. KyrkohÅ 1940, s. 309. särsk. (†) till 1 b slutet: osalighet, fördömelse. Den eviga olycksaligheten. Nordforss (1805). Dalin (1853).