SAOL

publicerad: 2015  

orangutang

orangut·­ang [oraŋgutaŋ´] substantiv ~en ~er • en människo­apa

Singular
en orangutang	obestämd form
en orangutangs	obestämd form genitiv
orangutangen	bestämd form
orangutangens	bestämd form genitiv
Plural
orangutanger	obestämd form
orangutangers	obestämd form genitiv
orangutangerna	bestämd form
orangutangernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

orangutang orangutangen orangutanger

orangut·ang·en

substantiv

[oraŋgutaŋ´]

● en människoapa som har ut­draget nos­parti, långa armar och lång, grå­röd päls och som lever uppe i träden i Borneos och Sumatras regn­skogar

belagt sedan 1667; av malajiska orang 'människa' och hutan 'djungel'

Till SO

SAOB

publicerad: 1950  

ORANGUTANG ωraŋ1utaŋ4 l. or-, l. -ɯt- (oráng utáng Dalin), förr äv. ORANGUTAN l. ORANUTAN l. ORANOUTANG (oran-outa´ng (l(äs) åranutang) Weste), best. -en; pl. -er ((†) -s Kiöping Resa 95 (1667), SvLittFT 1835, sp. 391). Anm. Förr användes ordet stundom ss. ett slags egennamn utan böjd form för sg. best. o. pl. best.; se nedan anförda språkprov från 1756 o. 1876.

Ordformer

(Orangh Gutans, pl. 1667. Orang Ohtang c. 1836. orangoutang (orang-outang) 1806—1891. orangutan (orangutan) 1853—1901. orangutang (Orang Utang) 1783 osv. oran-outang (Oran-Outang) 1756—1824. Oranouton 1797. oran utan (OranUtan) 1735—1791. ourangoutan 1759. ourang-outang 1713—1837. urang utang (urang-utang) 1791—1833)

Etymologi

[jfr t. orang-utang l. orang-utan, eng. orang-outang l. orang-utan, fr. orangoutan(g); av malaj. orang-utan, skogsmänniska. — Jfr ORANG]

den på Borneo o. Sumatra inhemska människoliknande apan Simia (Pithecus) satyrus Lin. (Pongo pygmæus Hoppius); förr äv. om andra människoliknande apor, i sht om schimpanserna. Kiöping Resa 95 (1667). Orsaken, hvarföre .. Rousseau häldre räknar Pongos (dvs. schimpanser) och Oran-Outang til de sin natur öfverlämnade menniskjor, än Apornas slägte. SvMerc. 1: 733 (1756). Mindre (än gorillan) äro orang-utan och chimpansen. Berlin Lrb. 36 (1876). Endast då orangutanen håller fast i en gren ofvanom sig, eller då han anfalles, går han upprätt. Stuxberg (o. Floderus) 2: 26 (1901). — särsk. (numera bl. tillf.) bildl. o. i jämförelse för att beteckna ngn (en man) ss. klumpig l. trög l. ohyfsad l. enfaldig o. d. Den Svänska hund (dvs. den svenske soldat som man skulle skicka mot Frankrike) som hvarken kan tala eller förstå är lika pålitelig som OranUtan. CAEhrensvärd Brev 1: 208 (1791). Herr Fistennobel, en svartmuskig och kutig orangutang om sju fot. Nordström Landsortsb. 89 (1911).

Ssgr: A: ORANGUTANG-ARM, r. l. m. (-tang- 1892 osv. -tangs- 1900, 1923) äv. bildl., om lång o. kraftig arm hos människa. Johnson NSkämth. 3 (1892; bildl.). —

-HANNE l. -HANE. (äv. -tangs-) —

-HONA. (äv. -tangs-) —

-NATUR. bildl.; jfr orangutang slutet samt natur 1. Bremer Brev 1: 205 (1832). —

-SLÄKTE(T). apsläktet Pongo Lacép. NF (1888). —

-UNGE. Reinius Hagenbeck Sydas. 174 (1927).

B (tillf.): ORANGUTANGS-ARM, -HANNE, -HONA, se A.

Till SAOB