SAOL

publicerad: 2015  

påt

påt substantiv ~et

Singular
ett påt	obestämd form
ett påts	obestämd form genitiv
påtet	bestämd form
påtets	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

påt påtet

påt·et

substantiv

● var­dagligt det att påta

belagt sedan ca 1875; till påta

Till SO

SAOB

publicerad: 1955  

PÅT på4t, äv. (i vissa trakter, vard., i bet. 2) POT pω4t, sbst.2, n.; best. -et; pl. (i bet. 2) =.

Ordformer

(påt c. 1875 osv. pot 1948)

Etymologi

[sv. dial. påt; vbalsbst. till PÅTA, v.1]

(mera tillf.)

1) till PÅTA, v.1 1, 2: påtande; stundom: knåp(göra). Tholander Ordl. (c. 1875). Lisbeth, unge, intet påt / på min tafla — den är våt! Larsson DMina 92 (1895). Lieberath Knekt. 58 (1914; om knåp).

2) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till PÅTA, v.1 6: puttande; särsk. om var särskild gång som en kula puttas, då man spelar kula. Han kom inte i (med sin kula), trots sina två pot. GbgP 1948, nr 115, s. 12.

Till SAOB