SAOL

publicerad: 2015  

perfekt

1per·­fekt [‑fek´t] adjektiv; n. ~, ~a • full­ändad, ut­märkt

Positiv
en perfekt + substantiv
ett perfekt + substantiv
den/det/de perfekta + substantiv
den perfekte + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de perfektare + substantiv
Superlativ
är perfektast
den/det/de perfektaste + substantiv

2per·­fekt el. per·­fekt·­um [pä´r‑] substantiv perfektet perfekter • ett samman­satt verbtempus t.ex. har gått

Singular
ett perfekt (ett perfektum)	obestämd form
ett perfekts (ett perfektums)	obestämd form genitiv
perfektet	bestämd form
perfektets	bestämd form genitiv
Plural
perfekter	obestämd form
perfekters	obestämd form genitiv
perfekterna	bestämd form
perfekternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

¹perfekt neutrum perfekt, bestämd form och plural perfekta

per·fekt

adjektiv

perfek´t

● som har de bästa möjliga egenskaper i alla väsentliga av­seenden

JFR fulländad, idealisk

perfektion

det perfekta brottet; det perfekta alibit; hon talar perfekt engelska; ryttaren var i perfekt balans; han gjorde en perfekt landning; all­ting stämde perfekt (adverbial)

belagt sedan 1663; av lat. perfec´tus 'färdig­gjord; full­ändad', till per och fac´ere 'göra'; jfr ur­sprung till parfait

²perfekt perfektet, plural perfekt el. perfekter

eller

perfektum perfektet el. perfektum, perfekter

per·fekt·et, per·fekt·um

substantiv

[pä´r-] el.

● ett samman­satt tempus för förfluten tid, där verb­handlingen på något sätt är relevant vid tal­ögon­blicket, som i svenskan bildas med hjälp av verbformen "har" och som ofta an­vänds för att under­stryka att verb­handlingen är full­bordad

JFR imperfekt, pluskvamperfekt

(i) perfekt

perfekt av "läsa" är "har läst"

belagt sedan 1756; av lat. (tem´pus) perfec´tum, eg. 'full­bordad tid'; till 1perfekt!!

Till SO

SAOB

publicerad: 1952  

PERFEKTUM pæ3r~fäk2tum l. pä3r~ l. pær3~ l. pär3~, l. 4~10 l. 302 l. 400 (perfe´ktum NF, 2NF), n.; best. -fektet, äv. i best. anv. utan slutart.; pl. -fekter (möjl. äv. att hänföra till sg. perfekt; Sundén (1888) osv.), äv. -fekta (WoJ (1891) osv.); l. PERFEKT pæ3r~fäk2t osv. (perfe´ct Weste, pärrfä´ckt Dalin), n.; best. -et; pl. = (WoJ (1891) osv.) l. -er (Weste (1807) osv.). Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. Sahlstedt FörsSvGr. 36 (1747: uti .. perfecto). Verba, som .. lycktas i perfecto på it. Därs. 54. Dahl GrGr. 234 (1809: Perfecti, gen. sg.).

Ordformer

(perfekt (-ct) 1805 osv. perfektum (-ct-) 1756 osv.)

Etymologi

[jfr t. perfekt(um), eng. perfect, fr. parfait; av lat. (tempus) perfectum, eg.: fullbordad (tid), n. sg. av perfectus (se PERFEKT, adj.)]

språkv. tempus(form) som i de ieur. språken urspr. betecknade en handling ss. fullbordad, men som sedermera äv. kommit att användas i andra funktioner (t. ex. för att beteckna förfluten tid); i vissa språk (t. ex. svenska) om ett med hjälpverben ’hava' l. ’vara' (l. deras motsvarigheter i andra språk) bildat sammansatt tempus, som i regel betecknar en handling vilken tillhör det förflutna, men anknyter till det närvarande; förr äv. om supinum; särsk. i uttr. perfekt(um) particip, se PARTICIP. Ljungberg SvSpr. 115 (1756; om supinum). Boivie SvSpr. 56 (1820). Perfektum, som utmärker fullbordad handling i närvarande tid, d. v. s. att något nu har skett. Sundén SvSprFolkskSem. 64 (1870). Hulthén JämfNunordSyntax 1: 131 (1944).

Ssgr (språkv.): PERFEKT-BETYDELSE. Löfstedt GrGr. 176 (1868). —

-BILDNING. Löfstedt GrGr. 63 (1868). —

-FORM; pl. -er. —

-PARTICIP30~102, äv. 10104. Beckman SvSpr. 129 (1904). —

-STAM. i perfektum föreliggande stam (som stundom äv. ligger till grund för bildningen av vissa andra tempus). Löfstedt GrGr. 62 (1868). —

-ÄNDELSE.

Till SAOB