SAOL

publicerad: 2015  

personifiera

pers·­oni·­fi·­era verb ~de ~t • fram­ställa ngt som person, personlig­göra; förkroppsliga; ​jfr personifikation

Finita former
personifierar	presens aktiv
personifieras	presens passiv
personifierade	preteritum aktiv
personifierades	preteritum passiv
personifiera	imperativ aktiv
Infinita former
att personifiera	infinitiv aktiv
att personifieras	infinitiv passiv
har/hade personifierat	supinum aktiv
har/hade personifierats	supinum passiv
Presens particip
personifierande
Perfekt particip
en personifierad + substantiv
ett personifierat + substantiv
den/det/de personifierade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

personifiera personifierade personifierat

verb

personifie´ra

● ut­göra konkret ut­tryck eller symbol för något abstrakt; vanligen om person

JFR förkroppsliga, inkarnera

någon personifierar något

ordnings­makten personifierad av en polis­kommissarie; stjärn­regissören kom att personifiera det norr­bottniska kultur­livet

○ ibland något försvagat i ut­tryck för att någon i mycket hög grad har en viss egenskap

hon var godheten personifierad

○ äv. i fråga om (poetisk) fram­ställning av före­mål el. abstrakt före­teelse som en person

i frasen "Förnuftet segrade" är "Förnuftet" personifierat

belagt sedan 1779; av franska personnifier med samma betydelse; till person

personifierapersonifierande, personifiering, personifikation

Till SO

SAOB

publicerad: 1952  

PERSONIFIERA pær1sωnif1ie4ra l. pär1-, l. -so- l. -så-, l. 0100—, i Sveal. äv. -e3ra2, förr äv. PERSONIFICERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr PERSONIFIKATION (se avledn.).

Ordformer

(-ficera 1794—1881. -fiera 1779 osv.)

Etymologi

[jfr d. personificere, t. personifizieren, eng. personify; av fr. personnifier, efter mönster av verb på -fier bildat till personne (se PERSON)]

1) framställa l. uppfatta (ett livlöst föremål, ett abstrakt begrepp, en stat o. d.) ss. en person l. ett levande väsen; tillägga (ett livlöst föremål osv.) mänskliga egenskaper (tanke- l. talförmåga o. d.); (i ett litterärt arbete) framställa (ett djur, ett livlöst föremål osv.) ss. talande o. d. Kellgren (SVS) 4: 40 (1779). Poeter och målare personifiera alla dygder och laster. Sjöberg FörslSAOB (1815). Hvad är djefvulen, om ej det personificerade högsta onda? Hammarsköld KonstH 207 (1817). Vi svenskar äro vane att personifiera vårt land och vår nationalitet under bilden af en kvinlig gudomlighet, som vi nämna Svea. UVTF 26: 43 (1880). 2NF 19: 166 (1913).

2) förkroppsliga l. levandegöra (ngt); utgöra en konkret bild av (ngt); ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. 2SAH 2: 320 (1802). Den unga frun syntes vara sällheten personifierad. Berzelius Res. 295 (1819). Den nackstyve fabrikören .. kom att framstå som personifieringen av en princip. Hellström Malmros 49 (1931). Få ha som Adolf Hitler personifierat våldet i dess mest brutala former. LD 1945, nr 100, s. 4.

Avledn.: PERSONIFIKATION, r. l. f. [jfr t. personifikation; av fr. personnification]

1) till 1: handlingen att personifiera ngt, personifiering; ofta mer l. mindre konkret, om det (fiktiva) väsen som man tänker sig vid personifiering av ngt. Ossian 1: XX (1794). Sönerne Härmod och Ty äro personificationer af Odens krigiska mod och djärfhet. Wisén Oden 27 (1873). FoF 1942, s. 69. jfr natur-personifikation.

2) till 2: om ngn l. ngt som förkroppsligar ngt l. utgör en konkret bild av l. representant l. symbol för ngt. Rektorn stod redan framför oss rak, stel och högtidlig, en sannskyldig personifikation af det skollagens kapitel, som handlar om ordning och tukt. Wikner Vitt. 147 (1878). 3SAH 7: 272 (c. 1880).

Till SAOB