SAOL

publicerad: 2015  
politruk
pol·­it·­ruk [‑ruk´] substantiv ~en ~er ⟨nedsätt.⟩ kommunistisk politisk kontrollant; äv. om makt­havare i all­mänhet
Singular
en politrukobestämd form
en politruksobestämd form genitiv
politrukenbestämd form
politrukensbestämd form genitiv
Plural
politrukerobestämd form
politrukersobestämd form genitiv
politrukernabestämd form
politrukernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
politruk politruken politruker
pol·it·ruk·en
substantiv
politruk´
politisk kontrollant i (tidigare) kommunistiskt land ur­sprungligen i den sovjetiska Röda armén
äv. ut­vidgat om person som lägger över­driven ton­vikt vid (real)politiska aspekter, ofta i (otillbörligt) syfte att göra sig själv gällande i samman­hang där veder­börande inte har någon kompetens ned­sättande
alla politrukerna i kultur­livet
belagt sedan 1940; av ry. politruk, förk. av polititjeskij rukovoditel 'politisk hand­ledare'

SAOB

publicerad: 1953  
POLITRUK pol1itruk4 l. pωl1- l. 1- l. 1-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av ry. politruk, förkortning av polititjeskij rukovoditel, politisk handledare]
(nytt ord) inom den sovjetryska armén anställd befattningshavare med uppgift att leda l. kontrollera en trupps politiska hållning o. skolning o. d., politisk kommissarie; äv. om dylik befattningshavare vid annan krigsmakt; äv. (i sht i fråga om utländska förh.) om politisk kontrollant vid industri l. kontor l. ämbetsvärk o. d.; äv. (vard.) ss. nedsättande l. skämtsam benämning på (i sht yngre o. framåtsträvande) politiker l. på ämbetsman o. d. som nått sin position helt l. företrädesvis på grund av politiska förtjänster. Mörne ÄrVint. 123 (1940; om förh. i ryska armén). DN(A) 1944, nr 236, s. 8 (om förh. i tyska armén). Spörsmålet, huruvida man skall utse särskilda politruker (i Radiotjänsts styrelse). RiksdP 1947, 2K nr 16, s. 24.
Ssg: POLITRUK-SYSTEM. GHT 1947, nr 57, s. 10.