SAOL
publicerad: 2015
politruk
pol·it·ruk
[‑ruk´]
substantiv
~en ~er • ⟨nedsätt.⟩ kommunistisk politisk kontrollant; äv. om makthavare i allmänhet
Singular | |
---|---|
en politruk | obestämd form |
en politruks | obestämd form genitiv |
politruken | bestämd form |
politrukens | bestämd form genitiv |
Plural | |
politruker | obestämd form |
politrukers | obestämd form genitiv |
politrukerna | bestämd form |
politrukernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
politruk
politruken politruker
pol·it·ruk·en
substantiv
●
politisk kontrollant i (tidigare) kommunistiskt land ursprungligen i den sovjetiska Röda armén
○
äv. utvidgat om person som lägger överdriven tonvikt vid (real)politiska aspekter, ofta i (otillbörligt) syfte att göra sig själv gällande i sammanhang där vederbörande inte har någon kompetens
nedsättande
alla politrukerna i kulturlivet
belagt sedan 1940;
av ry. politruk, förk. av polititjeskij rukovoditel 'politisk handledare'
SAOB
publicerad: 1953
POLITRUK pol1itruk4 l. pωl1- l. pω1- l. på1-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av ry. politruk, förkortning av polititjeskij rukovoditel, politisk handledare]
(nytt ord) inom den sovjetryska armén anställd befattningshavare med uppgift att leda l. kontrollera en trupps politiska hållning o. skolning o. d., politisk kommissarie; äv. om dylik befattningshavare vid annan krigsmakt; äv. (i sht i fråga om utländska förh.) om politisk kontrollant vid industri l. kontor l. ämbetsvärk o. d.; äv. (vard.) ss. nedsättande l. skämtsam benämning på (i sht yngre o. framåtsträvande) politiker l. på ämbetsman o. d. som nått sin position helt l. företrädesvis på grund av politiska förtjänster. Mörne ÄrVint. 123 (1940; om förh. i ryska armén). DN(A) 1944, nr 236, s. 8 (om förh. i tyska armén). Spörsmålet, huruvida man skall utse särskilda politruker (i Radiotjänsts styrelse). RiksdP 1947, 2K nr 16, s. 24.