SAOL

publicerad: 2015  

polysyndes

poly·­synd·­es [‑e´s] substantiv ~en ~er • flerledad sam­ordning med upp­repning av binde­ord t.ex. han steg upp och åt frukost och gick till jobbet

Singular
en polysyndes	obestämd form
en polysyndes	obestämd form genitiv
polysyndesen	bestämd form
polysyndesens	bestämd form genitiv
Plural
polysyndeser	obestämd form
polysyndesers	obestämd form genitiv
polysyndeserna	bestämd form
polysyndesernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

polysyndes polysyndesen polysyndeser

poly·synd·es·en

substantiv

polysynde´s

● sam­ordning mellan flera ord eller satser där ett binde­ord upp­repas varje gång

JFR asyndes

satsen "han kom och såg och segrade" ut­gör ett exempel på polysyndes

belagt sedan 1899; till poly- och grek. syn´deton 'sam­band'; jfr ur­sprung till asyndes, asyndeton

Till SO

SAOB

publicerad: 1953  

POLY- ssgr (forts.):

POLY-SPERMI -spærmi4, r.; best. -en l. -n. [jfr gr. πολυσπερμία, frörikedom, o. pan-spermi] biol.

1) (†) Polyspermi .. (dvs.) mångfröighet, säges om vexter, som vid mognadstiden afsätta mycket frö. Ekbohrn (1868, 1904).

2) befruktning gm sammansmältning av mer än en hanlig könscell med en honlig, överbefruktning. VerdS 88—89: 35 (1900). —

-SYNDES -synde4s, r.; best. -en; pl. -er. [jfr asyndes] språkv. polysyndeton. Larsson PoesLog. 83 (1899). —

-SYNDETISK -synde4tisk, adj.; adv. -t. språkv. adj. till -syndes o. -syndeton. Noreen VS 5: 146 (1906). —

-SYNDETON -syn4deton l. —302, n. [jfr gr. πολυσύνδετον o. asyndeton] språkv. samordning av flera språkliga element med upprepning av bindeordet mellan dem. Andersson (1845). Svanberg HeidenstFröd. 118 (1934). —

-SYNTETISK10040 l. 01040.

1) språkv. om språk: vari satserna bildas gm tillägg av betydelsebärande, ehuru ss. självständiga ord icke förefintliga fonem till ett (verbalt) grundelement; äv. allmännare: som utmärker l. har avseende på dylika språk; införlivande (se införliva 2 c). Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 21. Ymer 1923, s. 312.

2) miner. i uttr. polysyntetisk tvillingbildning, upprepad tvillingbildning. Gertz o. Grönwall Min. 19 (1923). —

-TEISM1040 l. 0104. rel.-vet. (religion utmärkt av) tro på l. dyrkan av flera gudar, mångguderi; motsatt: monoteism. Phosph. 1811, s. 266. —

-TEIST 1040 l. 0104. rel.-vet. anhängare av en polyteistisk religion. Pfeiffer (1837). Ahlberg FilH 38 (1925). —

-TEISTISK10040 l. 01040. rel.-vet. adj. till -teism o. -teist. Phosph. 1813, s. 350. Söderblom ÖversRelH 144 (1912). —

-TEKNIK1004 l. 0104. [jfr gr. πολυτεχνία, förfarenhet i många konster m. m.] (föga br.) sammanfattningen av de olika med (den lägre l. högre) tekniken sammanhörande kunskapsområdena. Gynther ConvHlex. (1847). Martinson Kap 154 (1933). —

-TEKNIKER10400. särsk. (om ä. förh. i Finl.): elev vid Tekniska högskolan (tidigare Polytekniska institutet) i Helsingfors. Ikonen (1889). Polyteknikernas tofsmössa af grå sammet. Söderhjelm Brytn. 33 (1901). jfr (†): Polytekniker, (dvs.) en som känner flera konster, eller har insigt i mångahanda kunskaper; tusenkonstlare. Ekbohrn (1868). —

-TEKNISK1040. [jfr gr. πολύτεχνος, som behärskar många konster] (nästan bl. om ä. l. utländska förh.) som har avseende på teknik o. därmed sammanhängande (praktiska) kunskapsområden; teknisk; särsk. i fråga om de matematiska, fysiska o. kemiska grunderna för tekniken. Polytechniska Journalen. DA 1824, nr 82, s. 3 (tidskriftstitel). 2SvUppslB (1952). särsk. om l. i benämningar på olika (högre o. lägre) tekniska o. praktiska läroanstalter (i sht i ä. tiders Finl. o. i utlandet). Pfeiffer (1837). Polytekniska skolor. Järta 2: 539 (1846). Tekniska realskolan (i Helsingfors) .. fick 1872 namnet Polyteknisk skola, hvilket 1879 .. utbyttes mot benämningen Polytekniska institutet. NF 12: 1548 (1888). Polytekniska läroanstalten i Köpenhamn. FinlStatskal. 1925, avd. 930 [d. Polyteknisk læreanstalt]. SvGeogrÅb. 1934, s. 221 (i Polen). —

-TERPEN1004 l. 0104. kem. terpen vars molekyler innehålla mer än trettio kolatomer. KommentSvFarm. 152 (1902). —

-TOMI -tomi4 l. -tω-, r.; best. -en l. -n. [jfr dikotomi] (föga br.) log. indelning (se indelning, sbst.1 1 c slutet) med flera än tre indelningsleder; jfr dikotomi 2. Lindblom Log. 264 (1836). —

-TOMISK -tå4misk, adj.; adv. -t. (föga br.) log. adj. till -tomi. Lindblom Log. 267 (1836). —

-TONAL1004 l. 0104. mus. om musik(stycke): vari två l. flera stämmor l. stämgrupper föras i olika tonarter samtidigt. Jeanson (o. Rabe) 2: 339 (1931). —

-TONALITET101004 l. 010104. mus. förhandenvaro av mer än en tonart samtidigt i ett musikstycke; egenskapen l. förhållandet att vara polytonal. Jeanson (o. Rabe) 2: 338 (1931). —

-TYP104. (om ä. förh.) stilgjut. o. boktr. dels: typ bestående av sammangjutna bokstavstyper bildande ett ord, dels (i pl.) ss. sammanfattande namn på vissa slags (i rikt urval förekommande klichéer till) ornament o. vinjetter. UB 1: 590 (1873). 2UB 10: 232 (1907).

Till SAOB